¹Mia spirito senfortigxis, miaj tagoj mallongigxis, Tomboj estas antaux mi.

¹Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.

²Mokado min cxirkauxas; En aflikto pro tio restas mia okulo.

²Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

³Estu Vi mem mia garantianto antaux Vi; Alie kiu donos la manon pro mi?

³Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?

⁴CXar ilian koron Vi kovris kontraux prudento; Tial Vi ne donos al ili triumfon.

⁴Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.

⁵Se iu fanfaronas antaux siaj amikoj pri sia parto, La okuloj de liaj infanoj konsumigxos.

⁵Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.

⁶Li faris min proverbo por la popoloj; Kaj mi farigxis homo, al kiu oni kracxas en la vizagxon.

⁶Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.

⁷Mia okulo mallumigxis de cxagreno, Kaj cxiuj miaj membroj farigxis kiel ombro.

⁷Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

⁸La justuloj eksentos teruron pro tio, Kaj la senkulpulo ekscitigxos kontraux la hipokritulo.

⁸De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.

⁹Tamen la virtulo forte konservos sian vojon, Kaj la purmanulo pli firmigxos.

⁹Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.

¹⁰Kaj kiom ajn vi cxiuj revenos, Mi ne trovos inter vi sagxulon.

¹⁰Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

¹¹Miaj tagoj forpasis, pereis miaj intencoj, Kiujn havis mia koro.

¹¹Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.

¹²La nokton ili volas fari tago, La lumon alproksimigi al la mallumo.

¹²Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

¹³Se mi atendas, tamen SXeol estas mia domo, En la mallumo estas pretigita mia lito.

¹³Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger;

¹⁴Al la kavo mi diras:Vi estas mia patro; La vermojn mi nomas mia patrino kaj mia fratino.

¹⁴till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».

¹⁵Kion mi devas atendi? Kiu atentos mian esperon?

¹⁵Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?

¹⁶En la profundon de SXeol gxi malsupreniros, Ni ambaux kune kusxos en la polvo.

¹⁶Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet.