¹Sed nun ridas pri mi homoj pli junaj ol mi, Kies patrojn mi ne volus starigi kun la hundoj de miaj sxafaroj;

¹Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

²Kies forto de la manoj estis senbezona por mi, Kaj kiuj ne povis atingi maljunecon;

²Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

³Kiuj pro malricxeco kaj malsato solece kuris En la dezerton mizeran kaj senvivan;

³Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

⁴Kiuj elsxiras atriplon apud la arbetajxoj, Kaj kies pano estas la radiko de genisto.

⁴Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

⁵El meze de la homoj oni elpelas ilin; Oni krias sur ilin, kiel sur sxteliston;

⁵Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

⁶En terfendoj cxe la valoj ili logxas, En truoj de la tero kaj de rokoj;

⁶I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

⁷Inter la arbetajxoj ili krias, Sub la kardoj ili kolektigxas;

⁷Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

⁸Kiel infanoj de sentauxguloj kaj sennomuloj, Ili estas elpelitaj el la lando.

⁸en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

⁹Kaj nun mi farigxis objekto de ilia mokokanto, Mi farigxis por ili objekto de babilado.

⁹Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

¹⁰Ili abomenas min, malproksimigxas de mi, Ne timas kracxi sur mian vizagxon.

¹⁰med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

¹¹Li malligis mian sxnuron kaj turmentas min, Kaj ili forjxetis antaux mi la bridon.

¹¹Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

¹²Dekstre buboj starigxis, kaj pusxas miajn piedojn; Ili ebenigis kontraux mi siajn pereigajn vojojn;

¹²Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

¹³Ili disfosis mian vojon, facile pereigas min, Ne bezonante helpanton;

¹³Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

¹⁴Ili venas kiel tra largxa brecxo, JXetas sin tumulte.

¹⁴Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

¹⁵Teruroj turnis sin kontraux min, Forpelis mian majeston kiel vento; Kiel nubo foriris mia felicxo.

¹⁵Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

¹⁶Kaj nun elversxigxas mia animo; Kaptis min tagoj de mizero.

¹⁶Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

¹⁷En la nokto miaj ostoj traborigxas en mi, Kaj miaj mordetantoj ne dormas.

¹⁷Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

¹⁸Kun granda malfacileco demetigxas mia vesto; Premas min la rando de mia cxemizo.

¹⁸Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

¹⁹Oni komparas min kun koto; Mi similigxis al polvo kaj cindro.

¹⁹I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

²⁰Mi krias al Vi, sed Vi ne respondas al mi; Mi staras, ke Vi atentu min.

²⁰Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

²¹Vi farigxis kruelulo por mi; Per la forto de Via mano Vi montras al mi Vian malamon.

²¹Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

²²Vi levis min en la venton, Lasis min kaj neniigis min en la ventego.

²²Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

²³Mi scias, ke Vi transdonos min al la morto, En la kunvenejon de cxio vivanta.

²³Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

²⁴Sed cxu oni povas ne deziri eltiri manon, Kaj krii en sia malfelicxo?

²⁴Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

²⁵CXu mi ne ploris pri tiu, kiu havis malfelicxan tempon? CXu mia animo ne afliktigxis pri malricxulo?

²⁵Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

²⁶Mi atendis bonon, sed venis malbono; Mi esperis lumon, sed venis mallumo.

²⁶Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

²⁷Miaj internajxoj bolas kaj ne cxesas; Atakis min tempo de mizero.

²⁷Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

²⁸Mi estas nigra, sed ne de la suno; Mi levigxas en la komunumo kaj krias.

²⁸Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

²⁹Mi farigxis frato al la sxakaloj Kaj kamarado al la strutoj.

²⁹En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

³⁰Mia hauxto nigrigxis sur mi, Kaj miaj ostoj sekigxis de varmego.

³⁰Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

³¹Mia harpo farigxis plendilo, Kaj mia fluto farigxis vocxo de plorantoj.

³¹I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.