¹Pri tio tremas mia koro Kaj saltas de sia loko.

¹Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.

²Auxskultu atente en la bruo Lian vocxon, Kaj la sonojn, kiuj eliras el Lia busxo.

²Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.

³Sub la tutan cxielon Li kurigas tion, Kaj Sian lumon al la randoj de la tero.

³Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.

⁴Post gxi ekbruas la tondro; Li tondras per Sia majesta vocxo, Kaj oni ne povas tion haltigi, kiam auxdigxas Lia vocxo.

⁴Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.

⁵Mirinde tondras Dio per Sia vocxo; Li faras ion grandan, sed ne konatan.

⁵Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

⁶Al la negxo Li diras:Falu sur la teron; Ankaux al la pluvego, al Siaj fortaj pluvegoj.

⁶Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.

⁷Sur la manon de cxiu homo Li metas sigelon, Por ke cxiuj homoj sciu Lian faron.

⁷Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.

⁸La sovagxa besto iras en sian kavon Kaj restas en sia logxejo.

⁸Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.

⁹El la sudo venas ventego, Kaj de la nordo venas malvarmo.

⁹Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;

¹⁰De la spiro de Dio venas frosto, Kaj vasta akvo farigxas kvazaux fandajxo.

¹⁰med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.

¹¹La nubojn Li pezigas per akvo, Kaj nubo dissxutas Lian lumon.

¹¹Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.

¹²Li direktas ilin cxirkauxen, kien Li volas, Por ke ili plenumu cxion, kion Li ordonas al ili, sur la tero:

¹²De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.

¹³CXu por puno de ia lando, CXu por favorkorajxo Li ilin direktas.

¹³Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.

¹⁴Atentu tion, Ijob; Staru, kaj konsideru la miraklojn de Dio.

¹⁴Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.

¹⁵CXu vi scias, kiamaniere Dio agigas ilin Kaj aperigas lumon el Sia nubo?

¹⁵Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?

¹⁶CXu vi komprenas, cxe la distiro de nubo, La miraklojn de Tiu, kiu estas la plej perfekta en la sciado?

¹⁶Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?

¹⁷Kiamaniere viaj vestoj varmigxas, Kiam la tero kvietigxas de sude?

¹⁷Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?

¹⁸CXu vi povas etendi kun Li la cxielon, Firman kiel fandita spegulo?

¹⁸Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?

¹⁹Sciigu al ni, kion ni devas diri al Li; Mi nenion povas elkonjekti pro mallumo.

¹⁹Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.

²⁰CXu estos rakontita al Li tio, kion mi parolas? Se iu parolos, li pereos.

²⁰Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?

²¹Nun oni ne povas rigardi la lumon, kiu hele lumas en la cxielo, Kiam la vento pasas kaj purigas gxin.

²¹Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.

²²De norde venas oro; CXirkaux Dio estas terura brilo.

²²I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;

²³La Plejpotenculon ni ne povas kompreni. Li estas granda en forto, justo, kaj vero; Li neniun premas.

²³den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.

²⁴Tial respektegas Lin la homoj; Kaj Li atentas neniun el la sagxuloj.

²⁴Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.