¹Kaj ekparolis Elifaz, la Temanano, kaj diris:

¹Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

²Se oni provos diri al vi vorton, tio eble estos por vi turmenta? Sed kiu povas deteni sin de parolado?

²Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

³Jen vi multajn instruis, Kaj manojn senfortigxintajn vi refortigis;

³Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

⁴Falantojn restarigis viaj vortoj, Kaj fleksigxantajn genuojn vi fortigis;

⁴dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

⁵Kaj nun, kiam tio trafis vin, vi perdis la forton; GXi ektusxis vin, kaj vi ektimis.

⁵Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

⁶CXu ne via timo antaux Dio estas via konsolo? CXu la virteco de viaj vojoj ne estas via espero?

⁶Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

⁷Rememoru do, cxu pereis iu senkulpa? Kaj kie virtuloj estis ekstermitaj?

⁷Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

⁸Kiel mi vidis, tiuj, kiuj plugis pekojn kaj semis malbonagojn, Tiuj ilin rikoltas;

⁸Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

⁹De la ekblovo de Dio ili pereas, Kaj de la ekspiro de Lia kolero ili malaperas.

⁹för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

¹⁰La kriado de leono kaj la vocxo de leopardo silentigxis, Kaj la dentoj de junaj leonoj rompigxis;

¹⁰Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

¹¹Leono pereis pro manko de mangxajxo, Kaj idoj de leonino diskuris.

¹¹Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

¹²Kaj al mi kasxe alvenis vorto, Kaj mia orelo kaptis parteton de gxi.

¹²Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

¹³Dum meditado pri la vizioj de la nokto, Kiam profunda dormo falas sur la homojn,

¹³När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

¹⁴Atakis min teruro kaj tremo, Kaj cxiuj miaj ostoj eksentis timon.

¹⁴då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

¹⁵Kaj spirito traflugis antaux mi, Kaj la haroj sur mia korpo rigidigxis.

¹⁵En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

¹⁶Staris bildo antaux miaj okuloj, sed mi ne povis rekoni gxian aspekton; Estis silento, kaj mi ekauxdis vocxon, dirantan:

¹⁶Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

¹⁷CXu homo estas pli justa ol Dio? CXu viro estas pli pura ol lia Kreinto?

¹⁷»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

¹⁸Vidu, al Siaj servantoj Li ne konfidas, Kaj Siajn angxelojn Li trovas mallauxdindaj:

¹⁸Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

¹⁹Des pli koncerne tiujn, Kiuj logxas en argilaj dometoj, Fonditaj sur tero, Kaj kiujn formangxas vermoj.

¹⁹huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

²⁰De la mateno gxis la vespero ili disfalas, Pereas por cxiam, kaj neniu tion atentas.

²⁰när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

²¹La fadeno de ilia vivo estas distrancxita; Ili mortas, kaj ne en sagxeco.

²¹Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»