¹Au chef des chantres. Sur le lis lyrique. Hymne de David, pour enseigner. Lorsqu'il fit la guerre aux Syriens de Mésopotamie et aux Syriens de Tsoba, et que Joab revint et battit dans la vallée du sel douze mille Edomites. O Dieu! tu nous as repoussés, dispersés, Tu t'es irrité: relève-nous!

¹För sångmästaren, efter »Vittnesbördets lilja»; en sång, till att inläras; av David,

²Tu as ébranlé la terre, tu l'as déchirée: Répare ses brèches, car elle chancelle!

²när han var i fejd med Aram-Naharaim och Aram-Soba, och Joab kom tillbaka och slog edoméerna i Saltdalen, tolv tusen man.

³Tu as fait voir à ton peuple des choses dures, Tu nous as abreuvés d'un vin d'étourdissement.

³Gud, du har förkastat och förskingrat oss, du har varit vred; upprätta oss igen.

⁴Tu as donné à ceux qui te craignent une bannière, Pour qu'elle s'élève à cause de la vérité. -Pause.

⁴Du har kommit jorden att bäva och rämna; hela nu dess revor, ty den vacklar.

⁵Afin que tes bien-aimés soient délivrés, Sauve par ta droite, et exauce-nous!

⁵Du har låtit ditt folk se hårda ting, du har iskänkt åt oss rusande vin.

⁶Dieu a dit dans sa sainteté: Je triompherai, Je partagerai Sichem, je mesurerai la vallée de Succoth;

⁶Men åt dem som frukta dig gav du ett baner, dit de kunde samla sig för att undfly bågen. Sela.

⁷A moi Galaad, à moi Manassé; Ephraïm est le rempart de ma tête, Et Juda, mon sceptre;

⁷På det att dina vänner må varda räddade, må du giva seger med din högra hand och bönhöra oss.

⁸Moab est le bassin où je me lave; Je jette mon soulier sur Edom; Pays des Philistins, pousse à mon sujet des cris de joie! -

⁸Gud har talat i sin helgedom: »Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem och skall avmäta Suckots dal.

⁹Qui me mènera dans la ville forte? Qui me conduira à Edom?

⁹Mitt är Gilead, och mitt är Manasse, Efraim är mitt huvuds värn, Juda min härskarstav;

¹⁰N'est-ce pas toi, ô Dieu, qui nous as repoussés, Et qui ne sortais plus, ô Dieu, avec nos armées?

¹⁰Moab är mitt tvagningskärl, på Edom kastar jag min sko; höj jubelrop till min ära, du filistéernas land.»

¹¹Donne-nous du secours contre la détresse! Le secours de l'homme n'est que vanité.

¹¹Vem skall föra mig till den fasta staden, vem leder mig till Edom?

¹²Avec Dieu, nous ferons des exploits; Il écrasera nos ennemis.

¹²Har icke du, o Gud, förkastat oss, så att du ej drager ut med våra härar, o Gud?

¹³Giv oss hjälp mot ovännen; ty människors hjälp är fåfänglighet.

¹⁴Med Gud kunna vi göra mäktiga ting; han skall förtrampa våra ovänner.