1נקטה נפשי בחיי אעזבה עלי שיחי אדברה במר נפשי׃
1Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
2אמר אל אלוה אל תרשיעני הודיעני על מה תריבני׃
2Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
3הטוב לך כי תעשק כי תמאס יגיע כפיך ועל עצת רשעים הופעת׃
3Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
4העיני בשר לך אם כראות אנוש תראה׃
4Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
5הכימי אנוש ימיך אם שנותיך כימי גבר׃
5Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
6כי תבקש לעוני ולחטאתי תדרוש׃
6eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
7על דעתך כי לא ארשע ואין מידך מציל׃
7du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
8ידיך עצבוני ויעשוני יחד סביב ותבלעני׃
8Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
9זכר נא כי כחמר עשיתני ואל עפר תשיבני׃
9Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
10הלא כחלב תתיכני וכגבנה תקפיאני׃
10Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
11עור ובשר תלבישני ובעצמות וגידים תסככני׃
11Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
12חיים וחסד עשית עמדי ופקדתך שמרה רוחי׃
12Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
13ואלה צפנת בלבבך ידעתי כי זאת עמך׃
13Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
14אם חטאתי ושמרתני ומעוני לא תנקני׃
14om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
15אם רשעתי אללי לי וצדקתי לא אשא ראשי שבע קלון וראה עניי׃
15Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
16ויגאה כשחל תצודני ותשב תתפלא בי׃
16Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
17תחדש עדיך נגדי ותרב כעשך עמדי חליפות וצבא עמי׃
17Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
18ולמה מרחם הצאתני אגוע ועין לא תראני׃
18Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
19כאשר לא הייתי אהיה מבטן לקבר אובל׃
19hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
20הלא מעט ימי יחדל ישית ממני ואבליגה מעט׃
20Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
21בטרם אלך ולא אשוב אל ארץ חשך וצלמות׃
21innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
22ארץ עפתה כמו אפל צלמות ולא סדרים ותפע כמו אפל׃
22till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.