1ויען איוב ויאמר׃
1Därefter tog Job till orda och sade:
2עד אנה תוגיון נפשי ותדכאונני במלים׃
2Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
3זה עשר פעמים תכלימוני לא תבשו תהכרו לי׃
3Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
4ואף אמנם שגיתי אתי תלין משוגתי׃
4Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
5אם אמנם עלי תגדילו ותוכיחו עלי חרפתי׃
5Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
6דעו אפו כי אלוה עותני ומצודו עלי הקיף׃
6så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
7הן אצעק חמס ולא אענה אשוע ואין משפט׃
7Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
8ארחי גדר ולא אעבור ועל נתיבותי חשך ישים׃
8Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
9כבודי מעלי הפשיט ויסר עטרת ראשי׃
9Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
10יתצני סביב ואלך ויסע כעץ תקותי׃
10Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
11ויחר עלי אפו ויחשבני לו כצריו׃
11Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
12יחד יבאו גדודיו ויסלו עלי דרכם ויחנו סביב לאהלי׃
12Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
13אחי מעלי הרחיק וידעי אך זרו ממני׃
13Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
14חדלו קרובי ומידעי שכחוני׃
14Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
15גרי ביתי ואמהתי לזר תחשבני נכרי הייתי בעיניהם׃
15Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
16לעבדי קראתי ולא יענה במו פי אתחנן לו׃
16Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
17רוחי זרה לאשתי וחנתי לבני בטני׃
17Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
18גם עוילים מאסו בי אקומה וידברו בי׃
18Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
19תעבוני כל מתי סודי וזה אהבתי נהפכו בי׃
19Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
20בעורי ובבשרי דבקה עצמי ואתמלטה בעור שני׃
20Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
21חנני חנני אתם רעי כי יד אלוה נגעה בי׃
21Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
22למה תרדפני כמו אל ומבשרי לא תשבעו׃
22Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
23מי יתן אפו ויכתבון מלי מי יתן בספר ויחקו׃
23Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
24בעט ברזל ועפרת לעד בצור יחצבון׃
24ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
25ואני ידעתי גאלי חי ואחרון על עפר יקום׃
25Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
26ואחר עורי נקפו זאת ומבשרי אחזה אלוה׃
26Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
27אשר אני אחזה לי ועיני ראו ולא זר כלו כליתי בחקי׃
27Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
28כי תאמרו מה נרדף לו ושרש דבר נמצא בי׃
28Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --
29גורו לכם מפני חרב כי חמה עונות חרב למען תדעון שדין׃
29då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.