¹ויען איוב ויאמר׃

¹Därefter tog Job till orda och sade:

²שמעו שמוע מלתי ותהי זאת תנחומתיכם׃

²Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.

³שאוני ואנכי אדבר ואחר דברי תלעיג׃

³Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.

⁴האנכי לאדם שיחי ואם מדוע לא תקצר רוחי׃

⁴Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?

⁵פנו אלי והשמו ושימו יד על פה׃

⁵Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.

⁶ואם זכרתי ונבהלתי ואחז בשרי פלצות׃

⁶Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.

⁷מדוע רשעים יחיו עתקו גם גברו חיל׃

⁷Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?

⁸זרעם נכון לפניהם עמם וצאצאיהם לעיניהם׃

⁸De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.

⁹בתיהם שלום מפחד ולא שבט אלוה עליהם׃

⁹Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.

¹⁰שורו עבר ולא יגעל תפלט פרתו ולא תשכל׃

¹⁰När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.

¹¹ישלחו כצאן עויליהם וילדיהם ירקדון׃

¹¹Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.

¹²ישאו כתף וכנור וישמחו לקול עוגב׃

¹²De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.

¹³יבלו בטוב ימיהם וברגע שאול יחתו׃

¹³De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid.

¹⁴ויאמרו לאל סור ממנו ודעת דרכיך לא חפצנו׃

¹⁴Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.

¹⁵מה שדי כי נעבדנו ומה נועיל כי נפגע בו׃

¹⁵Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»

¹⁶הן לא בידם טובם עצת רשעים רחקה מני׃

¹⁶Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

¹⁷כמה נר רשעים ידעך ויבא עלימו אידם חבלים יחלק באפו׃

¹⁷Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?

¹⁸יהיו כתבן לפני רוח וכמץ גנבתו סופה׃

¹⁸De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.

¹⁹אלוה יצפן לבניו אונו ישלם אליו וידע׃

¹⁹»Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.

²⁰יראו עינו כידו ומחמת שדי ישתה׃

²⁰Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.

²¹כי מה חפצו בביתו אחריו ומספר חדשיו חצצו׃

²¹Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?

²²הלאל ילמד דעת והוא רמים ישפוט׃

²²»Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»

²³זה ימות בעצם תמו כלו שלאנן ושליו׃

²³Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;

²⁴עטיניו מלאו חלב ומח עצמותיו ישקה׃

²⁴hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.

²⁵וזה ימות בנפש מרה ולא אכל בטובה׃

²⁵Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.

²⁶יחד על עפר ישכבו ורמה תכסה עליהם׃

²⁶Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.

²⁷הן ידעתי מחשבותיכם ומזמות עלי תחמסו׃

²⁷Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.

²⁸כי תאמרו איה בית נדיב ואיה אהל משכנות רשעים׃

²⁸I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»

²⁹הלא שאלתם עוברי דרך ואתתם לא תנכרו׃

²⁹Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:

³⁰כי ליום איד יחשך רע ליום עברות יובלו׃

³⁰att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?

³¹מי יגיד על פניו דרכו והוא עשה מי ישלם לו׃

³¹Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?

³²והוא לקברות יובל ועל גדיש ישקוד׃

³²Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.

³³מתקו לו רגבי נחל ואחריו כל אדם ימשוך ולפניו אין מספר׃

³³Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.

³⁴ואיך תנחמוני הבל ותשובתיכם נשאר מעל׃

³⁴Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.