1הידעת עת לדת יעלי סלע חלל אילות תשמר׃
1Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,
2תספר ירחים תמלאנה וידעת עת לדתנה׃
2när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret?
3תכרענה ילדיהן תפלחנה חבליהם תשלחנה׃
3Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?
4יחלמו בניהם ירבו בבר יצאו ולא שבו למו׃
4Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
5מי שלח פרא חפשי ומסרות ערוד מי פתח׃
5Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
6אשר שמתי ערבה ביתו ומשכנותיו מלחה׃
6De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
7ישחק להמון קריה תשאות נוגש לא ישמע׃
7Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
8יתור הרים מרעהו ואחר כל ירוק ידרוש׃
8Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
9היאבה רים עבדך אם ילין על אבוסך׃
9Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
10התקשר רים בתלם עבתו אם ישדד עמקים אחריך׃
10Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
11התבטח בו כי רב כחו ותעזב אליו יגיעך׃
11Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
12התאמין בו כי ישוב זרעך וגרנך יאסף׃
12Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
13כנף רננים נעלסה אם אברה חסידה ונצה׃
13Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
14כי תעזב לארץ בציה ועל עפר תחמם׃
14Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
15ותשכח כי רגל תזורה וחית השדה תדושה׃
15Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
16הקשיח בניה ללא לה לריק יגיעה בלי פחד׃
16Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
17כי השה אלוה חכמה ולא חלק לה בבינה׃
17Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
18כעת במרום תמריא תשחק לסוס ולרכבו׃
18Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
19התתן לסוס גבורה התלביש צוארו רעמה׃
19Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
20התרעישנו כארבה הוד נחרו אימה׃
20Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
21יחפרו בעמק וישיש בכח יצא לקראת נשק׃
21Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
22ישחק לפחד ולא יחת ולא ישוב מפני חרב׃
22Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
23עליו תרנה אשפה להב חנית וכידון׃
23Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
24ברעש ורגז יגמא ארץ ולא יאמין כי קול שופר׃
24Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
25בדי שפר יאמר האח ומרחוק יריח מלחמה רעם שרים ותרועה׃
25Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
26המבינתך יאבר נץ יפרש כנפו לתימן׃
26Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
27אם על פיך יגביה נשר וכי ירים קנו׃
27Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
28סלע ישכן ויתלנן על שן סלע ומצודה׃
28För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
29משם חפר אכל למרחוק עיניו יביטו׃
29Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
30ואפרחו יעלעו דם ובאשר חללים שם הוא׃
30Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
31På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
32Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
33Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
34Så svarade nu HERREN Job och sade:
35Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!
36Job svarade HERREN och sade:
37Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.
38En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.