¹ויען אליפז התימני ויאמר׃

¹Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

²הנסה דבר אליך תלאה ועצר במלין מי יוכל׃

²Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

³הנה יסרת רבים וידים רפות תחזק׃

³Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

⁴כושל יקימון מליך וברכים כרעות תאמץ׃

⁴dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

⁵כי עתה תבוא אליך ותלא תגע עדיך ותבהל׃

⁵Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

⁶הלא יראתך כסלתך תקותך ותם דרכיך׃

⁶Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

⁷זכר נא מי הוא נקי אבד ואיפה ישרים נכחדו׃

⁷Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

⁸כאשר ראיתי חרשי און וזרעי עמל יקצרהו׃

⁸Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

⁹מנשמת אלוה יאבדו ומרוח אפו יכלו׃

⁹för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

¹⁰שאגת אריה וקול שחל ושני כפירים נתעו׃

¹⁰Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

¹¹ליש אבד מבלי טרף ובני לביא יתפרדו׃

¹¹Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

¹²ואלי דבר יגנב ותקח אזני שמץ מנהו׃

¹²Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

¹³בשעפים מחזינות לילה בנפל תרדמה על אנשים׃

¹³När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

¹⁴פחד קראני ורעדה ורב עצמותי הפחיד׃

¹⁴då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

¹⁵ורוח על פני יחלף תסמר שערת בשרי׃

¹⁵En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

¹⁶יעמד ולא אכיר מראהו תמונה לנגד עיני דממה וקול אשמע׃

¹⁶Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

¹⁷האנוש מאלוה יצדק אם מעשהו יטהר גבר׃

¹⁷»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

¹⁸הן בעבדיו לא יאמין ובמלאכיו ישים תהלה׃

¹⁸Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

¹⁹אף שכני בתי חמר אשר בעפר יסודם ידכאום לפני עש׃

¹⁹huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

²⁰מבקר לערב יכתו מבלי משים לנצח יאבדו׃

²⁰när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

²¹הלא נסע יתרם בם ימותו ולא בחכמה׃

²¹Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»