1Lelkembõl útálom az életemet, megeresztem felõle panaszomat; szólok az én lelkem keserûségében.
1Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
2Azt mondom az Istennek: Ne kárhoztass engem; add tudtomra, miért perlesz velem?!
2Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
3Jó-é az néked, hogy nyomorgatsz, hogy megútálod kezednek munkáját, és a gonoszok tanácsát támogatod?
3Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
4Testi szemeid vannak-é néked, és úgy látsz-é te, a mint halandó lát?
4Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
5Mint a halandónak napjai, olyanok-é a te napjaid, avagy a te éveid, mint az embernek napjai?
5Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
6Hogy az én álnokságomról tudakozol, és az én vétkem után kutatsz.
6eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
7Jól tudod te azt, hogy én nem vagyok gonosz, még sincs, a ki kezedbõl kiszabadítson!
7du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
8Kezeid formáltak engem és készítének engem egészen köröskörül, és mégis megrontasz engem?!
8Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
9Emlékezzél, kérlek, hogy mint valami agyagedényt, úgy készítettél engem, és ismét porrá tennél engem?
9Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
10Nem úgy öntél-é engem, mint a tejet és mint a sajtot, megoltottál engem?
10Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
11Bõrrel és hússal ruháztál fel engem, csontokkal és inakkal befedeztél engem.
11Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
12Életet és kegyelmet szerzettél számomra, és a te gondviselésed õrizte az én lelkemet.
12Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
13De ezeket elrejtetted a te szívedben, és tudom, hogy ezt tökélted el magadban:
13Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
14Ha vétkezem, mindjárt észreveszed rajtam, és bûnöm alól nem mentesz föl engem.
14om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
15Ha istentelen vagyok, jaj nékem; ha igaz vagyok, sem emelem föl fejemet, eltelve gyalázattal, de tekints nyomorúságomra!
15Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
16Ha pedig felemelkednék az, mint oroszlán kergetnél engem, és ismét csudafájdalmakat bocsátanál reám.
16Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
17Megújítanád a te bizonyságidat ellenem, megöregbítenéd a te boszúállásodat rajtam; váltakozó és állandó sereg volna ellenem.
17Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
18Miért is hoztál ki engem anyámnak méhébõl? Vajha meghaltam volna, és szem nem látott volna engem!
18Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
19Lettem volna, mintha nem is voltam volna; anyámnak méhébõl sírba vittek volna!
19hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
20Hiszen kevés napom van még; szünjék meg! Forduljon el tõlem, hadd viduljak fel egy kevéssé,
20Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
21Mielõtt oda megyek, honnét nem térhetek vissza: a sötétségnek és a halál árnyékának földébe;
21innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
22Az éjféli homálynak földébe, a mely olyan, mint a halál árnyékának sürû setétsége; hol nincs rend, és a világosság olyan, mint a sürû setétség.
22till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.