¹Felele pedig Jób, és monda:

¹Därefter tog Job till orda och sade:

²Igaz, jól tudom, hogy így van; hogyan is lehetne igaz a halandó ember Istennél?

²Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?

³Ha perelni akarna õ vele, ezer közül egy sem felelhetne meg néki.

³Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.

⁴Bölcs szívû és hatalmas erejû: ki szegülhetne ellene, hogy épségben maradjon?

⁴Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;

⁵A ki hegyeket mozdít tova, hogy észre se veszik, és megfordítja õket haragjában.

⁵honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;

⁶A ki kirengeti helyébõl a földet, úgy hogy oszlopai megrepedeznek.

⁶honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;

⁷A ki szól a napnak és az fel nem kél, és bepecsételi a csillagokat.

⁷honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;

⁸A ki egymaga feszítette ki az egeket, és a tenger hullámain tapos.

⁸honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;

⁹A ki teremtette a gönczölszekeret, a kaszás csillagot és a fiastyúkot és a délnek titkos tárait.

⁹honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;

¹⁰A ki nagy dolgokat cselekszik megfoghatatlanul, és csudákat megszámlálhatatlanul.

¹⁰honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?

¹¹Ímé, elvonul mellettem, de nem látom, átmegy elõttem, de nem veszem észre.

¹¹Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.

¹²Ímé, ha elragad [valamit,] ki akadályozza meg; ki mondhatja néki: Mit cselekszel?

¹²Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

¹³Ha az Isten el nem fordítja az õ haragját, alatta meghajolnak Ráháb czinkosai is.

¹³Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;

¹⁴Hogyan felelhetnék hát én meg õ néki, és lelhetnék vele szemben szavakat?

¹⁴huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?

¹⁵A ki, ha szinte igazam volna, sem felelhetnék néki; kegyelemért könyörögnék ítélõ birámhoz.

¹⁵Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.

¹⁶Ha segítségül hívnám és felelne is nékem, még sem hinném, hogy szavamat fülébe vevé;

¹⁶Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.

¹⁷A ki forgószélben rohan meg engem, és ok nélkül megsokasítja sebeimet.

¹⁷Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.

¹⁸Nem hagyna még lélekzetet se vennem, hanem keserûséggel lakatna jól.

¹⁸Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.

¹⁹Ha erõre kerülne a dolog? Ímé, õ igen erõs; és ha ítéletre? Ki tûzne ki én nékem napot?

¹⁹Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»

²⁰Ha igaznak mondanám magamat, a szájam kárhoztatna engem; ha ártatlannak: bûnössé tenne engemet.

²⁰Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.

²¹Ártatlan vagyok, nem törõdöm lelkemmel, útálom az életemet.

²¹Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.

²²Mindegy ez! Azért azt mondom: elveszít õ ártatlant és gonoszt!

²²Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.

²³Ha ostorával hirtelen megöl, neveti a bûntelenek megpróbáltatását.

²³Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.

²⁴A föld a gonosz kezébe adatik, a ki az õ biráinak arczát elfedezi. Nem így van? Kicsoda hát õ?

²⁴Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?

²⁵Napjaim gyorsabbak valának a kengyelfutónál: elfutának, nem láttak semmi jót.

²⁵Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;

²⁶Ellebbentek, mint a gyorsan járó hajók, miként zsákmányára csap a keselyû.

²⁶de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.

²⁷Ha azt mondom: Nosza elfelejtem panaszomat, felhagyok haragoskodásommal és vidám leszek:

²⁷Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,

²⁸Megborzadok az én mindenféle fájdalmamtól; tudom, hogy nem találsz bûntelennek engem.

²⁸Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.

²⁹Rossz ember vagyok én! Minek fáraszszam hát magamat hiába?

²⁹Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?

³⁰Ha hóvízzel mosakodom is meg, ha szappannal mosom is meg kezeimet:

³⁰Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,

³¹Akkor is a posványba mártanál engem és az én ruháim is útálnának engem.

³¹så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.

³²Mert nem ember õ, mint én, hogy néki megfelelhetnék, [és] együtt pörbe állanánk.

³²Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;

³³Nincs is közöttünk igazlátó, a ki kezét közbe vethesse kettõnk között!

³³ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.

³⁴Venné csak el rólam az õ veszszejét, és az õ rettentésével ne rettegtetne engem:

³⁴Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;

³⁵Akkor szólanék és nem félnék tõle: mert nem így vagyok én magammal!

³⁵då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.