¹Még mindig csúfot ûznek belõlem! Szemem az õ patvarkodásuk között virraszt.

¹Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.

²Kezest magadnál rendelj, kérlek, nékem; [különben] ki csap velem kezet?

²Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

³Minthogy az õ szívöket elzártad az értelem elõl, azért nem is magasztalhatod fel õket.

³Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?

⁴A ki prédává juttatja barátait, annak fiainak szemei elfogyatkoznak.

⁴Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.

⁵Példabeszéddé tõn engem a népek elõtt, és ijesztõvé lettem elõttök.

⁵Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.

⁶A bosszúság miatt szemem elhomályosodik, és minden tagom olyan, mint az árnyék.

⁶Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.

⁷Elálmélkodnak ezen a becsületesek, és az ártatlan a képmutató ellen támad.

⁷Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

⁸Ám az igaz kitart az õ útján, és a tiszta kezû ember még erõsebbé lesz.

⁸De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.

⁹Nosza hát, térjetek ide mindnyájan; jõjjetek, kérlek, úgy sem találok bölcset köztetek.

⁹Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.

¹⁰Napjaim elmulának, szívemnek kincsei: terveim meghiusulának.

¹⁰Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

¹¹Az éjszakát nappallá változtatják, és a világosság csakhamar sötétséggé lesz.

¹¹Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.

¹²Ha reménykedem is, a sír [már] az én házam, a sötétségben vetettem az én ágyamat.

¹²Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

¹³A sírnak mondom: Te vagy az én atyám; a férgeknek pedig: Ti vagytok az én anyám és néném.

¹³Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger;

¹⁴Hol tehát az én reménységem, ki törõdik az én reménységemmel?

¹⁴till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».

¹⁵Leszáll az majd a sír üregébe, velem együtt nyugoszik a porban.

¹⁵Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?

¹⁶Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet.