1Jób pedig folytatá az õ beszédét, monda:
1Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2Él az Isten, a ki az én igazamat elfordította, és a Mindenható, a ki keserûséggel illette az én lelkemet,
2Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:
3Hogy mindaddig, a míg az én lelkem én bennem van, és az Istennek lehellete van az én orromban;
3aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,
4Az én ajakim nem szólnak álnokságot, és az én nyelvem nem mond csalárdságot!
4aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal.
5Távol legyen tõlem, hogy igazat adjak néktek! A míg lelkemet ki nem lehelem, ártatlanságomból magamat ki nem tagadom.
5Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.
6Igazságomhoz ragaszkodom, róla le nem mondok; napjaim miatt nem korhol az én szívem.
6Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.
7Ellenségem lesz olyan, mint a gonosz, és a ki ellenem támad, mint az álnok.
7Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig.
8Mert micsoda reménysége lehet a képmutatónak, hogy telhetetlenkedett, ha az Isten mégis elragadja az õ lelkét?
8Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud?
9Meghallja-é kiáltását az Isten, ha eljõ a nyomorúság reá?
9Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom?
10Vajjon gyönyörködhetik-é a Mindenhatóban; segítségül hívhatja-é mindenkor az Istent?
10Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid?
11Megtanítlak benneteket Isten dolgaira; a mik a Mindenhatónál vannak, nem titkolom el.
11Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.
12Ímé, ti is mindnyájan látjátok: miért van hát, hogy hiábavalósággal hivalkodtok?!
12Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?
13Ez a gonosz embernek osztályrésze Istentõl, és a kegyetlenek öröksége a Mindenhatótól, a melyet elvesznek:
13Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:
14Ha megsokasulnak is az õ fiai, a kardnak [sokasulnak meg,] és az õ magzatai nem lakhatnak jól kenyérrel sem.
14Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.
15Az õ maradékai dögvész miatt temettetnek el, és az õ özvegyeik meg sem siratják.
15De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.
16Ha mint a port, úgy halmozná is össze az ezüstöt, és úgy szerezné is össze ruháit, mint a sarat:
16Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera,
17Összeszerezheti [ugyan,] de az igaz ruházza magára, az ezüstön pedig az ártatlan osztozik.
17så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.
18Házát pók módjára építette föl, és olyanná, mint a csõsz-csinálta kunyhó.
18Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.
19Gazdagon fekszik le, mert nincsen kifosztva; felnyitja szemeit és semmije sincsen.
19Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.
20Meglepi õt, mint az árvíz, a félelem, éjjel ragadja el a zivatar.
20Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen.
21Felkapja õt a keleti szél és elviszi, elragadja õt helyérõl.
21Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.
22[Nyilakat] szór reá és nem kiméli; futva kell futnia keze elõl.
22Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast.
23Csapkodják felette kezeiket, és kisüvöltik õt az õ lakhelyébõl.
23Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.