¹Jób pedig folytatá az õ beszédét, és monda:

¹Åter hov Job upp sin röst och kvad:

²Oh, vajha olyan volnék, mint a hajdani hónapokban, a mikor Isten õrzött engem!

²Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

³Mikor az õ szövétneke fénylett fejem fölött, [s] világánál jártam a setétet;

³då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

⁴A mint java-korom napjaiban valék, a mikor Isten gondossága borult sátoromra!

⁴Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

⁵Mikor még a Mindenható velem volt, [és] körültem voltak gyermekeim;

⁵då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

⁶Mikor lábaimat [édes] tejben mostam, és mellettem a szikla olajpatakokat ontott;

⁶då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

⁷Mikor a kapuhoz mentem, fel a városon; a köztéren székemet fölállítám:

⁷När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

⁸Ha megláttak az ifjak, félrevonultak, az öregek is fölkeltek [és ]állottak.

⁸då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

⁹A fejedelmek abbahagyták a beszédet, és tenyeröket szájukra tették.

⁹Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

¹⁰A fõemberek szava elnémult, és nyelvök az ínyökhöz ragadt.

¹⁰furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

¹¹Mert a mely fül hallott, boldognak mondott engem, és a mely szem látott, bizonyságot tett én felõlem.

¹¹Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

¹²Mert megmentém a kiáltozó szegényt, és az árvát, a kinek nem volt segítsége.

¹²ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

¹³A veszni indultnak áldása szállt reám, az özvegynek szívét megörvendeztetém.

¹³Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

¹⁴Az igazságot magamra öltém és az is magára ölte engem; palást és süveg gyanánt volt az én ítéletem.

¹⁴I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

¹⁵A vaknak én szeme valék, és a sántának lába.

¹⁵Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

¹⁶A szûkölködõknek én atyjok valék, az ismeretlennek ügyét is jól meghányám-vetém.

¹⁶Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

¹⁷Az álnoknak zápfogait kitördösém, és fogai közül a prédát kiütém vala.

¹⁷Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

¹⁸Azt gondoltam azért: fészkemmel veszek el, és mint a homok, megsokasodnak napjaim.

¹⁸Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

¹⁹Gyökerem a víznek nyitva lesz, és ágamon hál meg a harmat.

¹⁹Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

²⁰Dicsõségem megújul velem, és kézívem erõsebbé lesz kezemben.

²⁰Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

²¹Hallgattak és figyeltek reám, és elnémultak az én tanácsomra.

²¹Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

²²Az én szavaim után nem szóltak többet, [s harmatként] hullt []rájok beszédem.

²²Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

²³Mint az esõre, úgy vártak rám, és szájukat tátották, mint tavaszi záporra.

²³De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

²⁴Ha rájok mosolyogtam, nem bizakodtak el, és arczom derüjét nem sötétíték be.

²⁴När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

²⁵[Örömest] választottam útjokat, mint fõember ültem [ott;] úgy laktam [ott,] mint király a hadseregben, mint a ki bánkódókat vigasztal.

²⁵Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.