¹Most pedig nevetnek rajtam, a kik fiatalabbak nálam a kiknek atyjokat az én juhaimnak komondorai közé sem számláltam volna.

¹Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

²Mire való lett volna nékem még kezök ereje is? Rájok nézve a vénség elveszett!

²Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

³Szükség és éhség miatt összeaszottak, a kik a kopár földet futják, a sötét, sivatag pusztaságot.

³Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

⁴A kik keserû füvet tépnek a bokor mellett, és rekettyegyökér a kenyerök.

⁴Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

⁵Az emberek közül kiûzik õket, úgy hurítják õket, mint a tolvajt.

⁵Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

⁶Félelmetes völgyekben kell lakniok, a földnek és szikláknak hasadékaiban.

⁶I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

⁷A bokrok között ordítanak, a csalánok alatt gyülekeznek.

⁷Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

⁸Esztelen legények, sõt becstelen fiak, a kiket kivertek az országból.

⁸en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

⁹És most ezeknek lettem gúnydalává, nékik levék beszédtárgyuk!

⁹Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

¹⁰Útálnak engem, messze távoznak tõlem, és nem átalanak pökdösni elõttem.

¹⁰med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

¹¹Sõt leoldják kötelöket és bántalmaznak engem, és a zabolát elõttem kivetik.

¹¹Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

¹²Jobb felõl ifjak támadnak ellenem, gáncsot vetnek lábaimnak, és ösvényt törnek felém, hogy megrontsanak.

¹²Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

¹³Az én útamat elrontják, romlásomat öregbítik, nincsen segítség ellenök.

¹³Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

¹⁴Mint valami széles résen, úgy rontanak elõ, pusztulás között hömpölyögnek [ide].

¹⁴Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

¹⁵Rettegések fordultak ellenem, mint vihar ûzik el tisztességemet, boldogságom eltünt, mint a felhõ.

¹⁵Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

¹⁶Mostan azért enmagamért ontja ki magát lelkem; nyomorúságnak napjai fognak meg engem.

¹⁶Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

¹⁷Az éjszaka meglyuggatja csontjaimat bennem, és nem nyugosznak az én inaim.

¹⁷Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

¹⁸A sok erõlködés miatt elváltozott az én ruházatom; úgy szorít engem, mint a köntösöm galléra.

¹⁸Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

¹⁹A sárba vetett engem, hasonlóvá lettem porhoz és hamuhoz.

¹⁹I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

²⁰Kiáltok hozzád, de nem felelsz; megállok és [csak] nézel reám!

²⁰Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

²¹Kegyetlenné változtál irántam; kezed erejével harczolsz ellenem.

²¹Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

²²Felemelsz, szélnek eresztesz engem, és széttépsz engem a viharban.

²²Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

²³Hiszen tudtam, hogy visszatérítesz engem a halálba, és a minden élõ gyülekezõ házába;

²³Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

²⁴De a roskadóban levõ ne nyujtsa-é ki kezét? Avagy ha veszendõben van, ne kiáltson-é segítségért?

²⁴Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

²⁵Avagy nem sírtam-é azon, a kinek kemény napja volt; a szûkölködõ miatt nem volt-é lelkem szomorú?

²⁵Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

²⁶Bizony jót reméltem és rossz következék, világosságot vártam és homály jöve.

²⁶Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

²⁷Az én bensõm forr és nem nyugoszik; megrohantak engem a nyomorúságnak napjai.

²⁷Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

²⁸Feketülten járok, de nem a nap hõsége miatt; felkelek a gyülekezetben [és] kiáltozom.

²⁸Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

²⁹Atyjok fiává lettem a sakáloknak, és társokká a strucz madaraknak.

²⁹En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

³⁰Bõröm feketül[ten hámlik le] rólam, és csontom elég a hõség miatt.

³⁰Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

³¹Hegedûm sírássá változék, sípom pedig jajgatók szavává.

³¹I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.