¹Tetapi Ayub menjawab, "Seringkali kudengar pendapat demikian; penghiburanmu hanyalah siksaan.

¹Därefter tog Job till orda och sade:

²(16:1)

²Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.

³Kapankah omong kosong itu kamu hentikan? Apa yang merangsang kamu untuk memberi jawaban?

³Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?

⁴Seandainya kamu ini aku, dan aku kamu, aku pun dapat bicara sama seperti itu. Kubanjiri kamu dengan penuturan; kepalaku akan kugeleng-gelengkan.

⁴Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.

⁵Hatimu akan kukuatkan dengan berbagai anjuran; kata-kataku akan memberi penghiburan.

⁵Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

⁶Kalau aku bicara, deritaku tidak reda; jika aku berdiam diri, apa pula gunanya?

⁶Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

⁷Allah, membuat aku kepayahan; seluruh keluargaku telah dibinasakan.

⁷Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.

⁸Dia menentang dan menangkap aku. Sekarang kurus keringlah tubuhku, dan bagi banyak orang itulah buktinya bahwa aku telah berdosa.

⁸Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

⁹Dengan geram Allah merobek-robek tubuhku; dengan sangat benci Ia memandang aku.

⁹I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

¹⁰Orang-orang mengejek aku dengan mulut terbuka lebar; aku dikeroyok dan pipiku ditampar.

¹⁰Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.

¹¹Allah menyerahkan aku kepada orang durhaka; aku dijatuhkan-Nya ke tangan orang durjana.

¹¹Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.

¹²Tadinya hidupku aman dan sentosa, tapi Allah menyerang aku dengan tiba-tiba. Tengkukku dicengkeram-Nya dan aku dicampakkan; dijadikan-Nya aku sasaran untuk latihan.

¹²Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;

¹³Tanpa rasa iba Ia terus memanah aku, sehingga terburailah isi perutku.

¹³från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.

¹⁴Ia menyerbu seperti seorang pejuang, dan melukai aku dengan berulang-ulang.

¹⁴Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.

¹⁵Aku memakai karung tanda kesedihan, dan duduk dalam debu karena dikalahkan.

¹⁵Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,

¹⁶Wajahku merah karena tangisku; kelopak mataku bengkak dan biru.

¹⁶Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.

¹⁷Tapi aku tidak melakukan kekerasan; nyata tuluslah doaku kepada TUHAN.

¹⁷Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!

¹⁸Hai bumi, kejahatan terhadapku jangan sembunyikan; jangan diamkan teriakku minta keadilan.

¹⁸Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.

¹⁹Aku tahu bahwa Pembelaku ada di surga; Ia memberi kesaksian bahwa aku tak berdosa.

¹⁹Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.

²⁰Aku diejek teman-temanku dan ditertawakan; sambil menangis aku menghadap Allah minta bantuan.

²⁰Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,

²¹Ah, kiranya Allah sendiri membela aku di hadapan-Nya, seperti seorang yang rela membela sahabatnya.

²¹Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.

²²Tahun-tahunku yang sisa tak banyak lagi; sebentar lagi aku pergi dan tak akan kembali.

²²Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.