¹Karena Ayub yakin sekali akan kebenaran dirinya, maka ketiga sahabatnya itu pun tak mau menjawab dia lagi.

¹De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.

²Tetapi di situ ada seorang yang bernama Elihu anak Barakheel, seorang keturunan Bus dari kaum Ram. Ia tidak dapat menahan marahnya, karena Ayub membenarkan dirinya sendiri dan mempersalahkan Allah.

²Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;

³Ia juga marah kepada ketiga sahabat Ayub itu karena mereka tidak dapat membantah kata-kata Ayub, meskipun mereka mempersalahkannya.

³och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.

⁴Elihu orang yang paling muda di antara mereka, sebab itu ia menunggu sampai semuanya selesai berbicara.

⁴Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.

⁵Setelah melihat bahwa ketiga orang itu tidak dapat menjawab, ia menjadi marah,

⁵Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.

⁶dan berkata demikian, "Aku masih muda, sedangkan kamu sudah tua, sebab itu aku takut dan ragu mengemukakan pendapatku.

⁶Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.

⁷Pikirku, kamulah yang harus berbicara, yang lebih tua harus membagikan hikmatnya.

⁷Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.»

⁸Tetapi yang memberi hikmat kepada manusia, hanyalah Roh Allah Yang Mahakuasa.

⁸Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.

⁹Orang menjadi bijak, bukan karena lanjut umurnya; orang mengerti yang benar, bukan karena tinggi usianya.

⁹Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.

¹⁰Sebab itu, dengarkanlah aku; izinkanlah aku mengatakan pendapatku.

¹⁰Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.

¹¹Dengan sabar aku mendengarkan ketika kamu berbicara, dan menanti ketika kamu mencari kata-kata yang bijaksana.

¹¹Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.

¹²Kuperhatikan dengan saksama; kudengar kamu menemui kegagalan. Kesalahan dalam kata-kata Ayub tak dapat kamu buktikan.

¹²Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.

¹³Bagaimana dapat kamu katakan bahwa hikmat telah kamu temukan? Karena kamu terpaksa menyerah. Yang bisa menjawab Ayub hanyalah Allah.

¹³Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»

¹⁴Kepadamulah Ayub berbicara, dan bukan kepadaku, tetapi aku tak akan memberi jawaban seperti kamu.

¹⁴Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.

¹⁵Ayub, mereka bingung dan tak dapat memberi jawaban; tak ada yang dapat mereka katakan.

¹⁵Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.

¹⁶Mereka berdiri saja, tak dapat berbicara lagi. Haruskah aku menunggu meskipun mereka berdiam diri?

¹⁶Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!

¹⁷Tidak, sekarang akan kuberi jawaban; pendapatku akan kusampaikan.

¹⁷Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.

¹⁸Tak sabar lagi aku menunggu. Tak dapat lagi kutahan kata-kataku.

¹⁸Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.

¹⁹Jika aku diam saja, akan pecahlah aku, seperti kantong yang penuh dengan anggur baru.

¹⁹Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.

²⁰Aku harus berbicara, supaya hatiku tenang; aku harus membuka mulutku dan memberi jawaban.

²⁰Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.

²¹Tak akan kubela siapa pun dalam sengketa ini dan tak seorang pun akan kupuji-puji.

²¹Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.

²²Cara menyanjung-nyanjung pun, aku tidak tahu, dan seandainya aku melakukan itu, Allah akan segera menghukum aku.

²²Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!