¹Viska kvennanna reisir húsið, en fíflskan rífur það niður með höndum sínum.

¹Genom visa kvinnor varder huset uppbyggt, men oförnuft river ned det med egna händer.

²Sá sem framgengur í hreinskilni sinni, óttast Drottin, en sá sem fer krókaleiðir, fyrirlítur hann.

²Den som fruktar HERREN, han vandrar i redlighet, men den som föraktar honom, han går krokiga vägar.

³Í munni afglapans er vöndur á hroka hans, en varir hinna vitru varðveita þá.

³I den oförnuftiges mun är ett gissel för hans högmod, men de visa bevaras genom sina läppar.

⁴Þar sem engin naut eru, þar er jatan tóm, en fyrir kraft uxans fæst mikill ágóði.

⁴Där inga dragare finnas, där förbliver krubban tom, men riklig vinning får man genom oxars kraft.

⁵Sannorður vottur lýgur ekki, en falsvottur fer með lygar.

⁵Ett sannfärdigt vittne ljuger icke, men ett falskt vittne främjar lögn.

⁶Spottarinn leitar visku, en finnur ekki, en hyggnum manni er þekkingin auðfengin.

⁶Bespottaren söker vishet och finner ingen, men för den förståndige är kunskap lätt.

⁷Gakk þú burt frá heimskum manni, og þú hefir ekki kynnst þekkingar-vörum.

⁷Gå bort ifrån den man som är dåraktig; aldrig fann du på hans läppar något förstånd.

⁸Viska hins kæna er í því fólgin, að hann skilur veg sinn, en fíflska heimskingjanna er svik.

⁸Det är den klokes vishet, att han aktar på sin väg, men det är dårars oförnuft, att de öva svek.

⁹Afglaparnir gjöra gys að sektarfórnum, en meðal hreinskilinna er velþóknun.

⁹De oförnuftiga bespottas av sitt eget skuldoffer, men bland de redliga råder gott behag.

¹⁰Hjartað eitt þekkir kvöl sína, og jafnvel í gleði þess getur enginn annar blandað sér.

¹⁰Hjärtat känner självt bäst sin egen sorg, ej heller kan en främmande intränga i dess glädje.

¹¹Hús óguðlegra mun eyðileggjast, en tjald hreinskilinna mun blómgast.

¹¹De ogudaktigas hus förödes, men de rättsinnigas hydda blomstrar.

¹²Margur vegurinn virðist greiðfær, en endar þó á helslóðum.

¹²Mången håller sin väg för den i rätta, men på sistone leder den dock till döden.

¹³Jafnvel þótt hlegið sé, kennir hjartað til, og endir gleðinnar er tregi.

¹³Mitt under löjet kan hjärtat sörja, och slutet på glädjen bliver bedrövelse.

¹⁴Rangsnúið hjarta mettast af vegum sínum svo og góður maður af verkum sínum.

¹⁴Av sina gärningars frukt varder den avfällige mättad, och den gode bliver upphöjd över honom.

¹⁵Einfaldur maður trúir öllu, en kænn maður athugar fótmál sín.

¹⁵Den fåkunnige tror vart ord, men den kloke aktar på sina steg.

¹⁶Vitur maður óttast hið illa og forðast það, en heimskinginn er framhleypinn og ugglaus.

¹⁶Den vise tager sig till vara och flyr det onda, men dåren är övermodig och sorglös.

¹⁷Uppstökkur maður fremur fíflsku, en hrekkvís maður verður hataður.

¹⁷Den som är snar till vrede gör vad oförnuftigt är, och en ränkfull man bliver hatad.

¹⁸Einfeldningarnir erfa fíflsku, en vitrir menn krýnast þekkingu.

¹⁸De fåkunniga hava fått oförnuft till sin arvedel, men de kloka bliva krönta med kunskap.

¹⁹Hinir vondu verða að lúta hinum góðu, og hinir óguðlegu að standa við dyr réttlátra.

¹⁹De onda måste falla ned inför de goda, och de ogudaktiga vid den rättfärdiges portar.

²⁰Fátæklingurinn verður hvimleiður jafnvel vini sínum, en ríkismanninn elska margir.

²⁰Jämväl av sina närmaste är den fattige hatad, men den rike har många vänner.

²¹Sá sem fyrirlítur vin sinn, drýgir synd, en sæll er sá, sem miskunnar sig yfir hina voluðu.

²¹Den som visar förakt för sin nästa, han begår synd, men säll är den som förbarmar sig över de betryckta.

²²Vissulega villast þeir, er ástunda illt, en ást og trúfesti ávinna þeir sér, er gott stunda.

²²De som bringa ont å bane skola förvisso fara vilse, men barmhärtighet och trofasthet röna de som bringa gott å bane.

²³Af öllu striti fæst ágóði, en munnfleiprið eitt leiðir aðeins til skorts.

²³Av all möda kommer någon vinning, men tomt tal är ren förlust.

²⁴Vitrum mönnum er auður þeirra kóróna, en fíflska heimskingjanna er og verður fíflska.

²⁴De visas rikedom är för dem en krona men dårarnas oförnuft förbliver oförnuft.

²⁵Sannorður vottur frelsar líf, en sá sem fer með lygar, er svikari.

²⁵Ett sannfärdigt vittne räddar liv, men den som främjar lögn, han är full av svek.

²⁶Í ótta Drottins er öruggt traust, og synir slíks manns munu athvarf eiga.

²⁶Den som fruktar HERREN har ett tryggt fäste, och hans barn få där en tillflykt.

²⁷Ótti Drottins er lífslind til þess að forðast snörur dauðans.

²⁷I HERRENS fruktan är en livets källa genom dem undviker man dödens snaror

²⁸Fólksmergðin er prýði konungsins, en mannaskorturinn steypir höfðingjanum.

²⁸Att hava många undersåtar är en konungs härlighet, men brist på folk är en furstes olycka.

²⁹Sá sem er seinn til reiði, er ríkur að skynsemd, en hinn bráðlyndi sýnir mikla fíflsku.

²⁹Den som är tålmodig visar gott förstånd, men den som är snar till vrede går långt i oförnuft.

³⁰Rósamt hjarta er líf líkamans, en ástríða er eitur í beinum.

³⁰Ett saktmodigt hjärta är kroppens liv, men bittert sinne är röta i benen.

³¹Sá sem kúgar snauðan mann, óvirðir þann er skóp hann, en sá heiðrar hann, er miskunnar sig yfir fátækan.

³¹Den som förtrycker den arme smädar hans skapare, men den som förbarmar sig över de fattiga, han ärar honom.

³²Hinn óguðlegi fellur á illsku sinni, en hinum réttláta er ráðvendnin athvarf.

³²Genom sin ondska kommer de ogudaktige på fall, men den rättfärdige är frimodig in i döden.

³³Í hjarta hyggins manns heldur viskan kyrru fyrir, en á meðal heimskingja gerir hún vart við sig.

³³I den förståndiges hjärta bor visheten, och i dårarnas krets gör hon sig kunnig.

³⁴Réttlætið hefur upp lýðinn, en syndin er þjóðanna skömm.Vitur þjónn hlýtur hylli konungsins, en sá hefir reiði hans, sem skammarlega breytir.

³⁴Rättfärdighet upphöjer ett folk men synd är folkens vanära.

³⁵Vitur þjónn hlýtur hylli konungsins, en sá hefir reiði hans, sem skammarlega breytir.

³⁵En förståndig tjänare behaga konungen väl, men över en vanartig skall han vrede komma.