¹Son minn, gef gaum að speki minni, hneig eyra þitt að hyggindum mínum,

¹Min son, akta på min vishet, böj ditt öra till mitt förstånd,

²til þess að þú megir varðveita mannvit og varir þínar geymi þekkingu.

²så att du bevarar eftertänksamhet och låter dina läppar taga kunskap i akt.

³Því að hunangsseimur drýpur af vörum lauslátrar konu, og gómur hennar er hálli en olía.

³Se, av honung drypa en trolös kvinnas läppar, och halare än olja är hennes mun.

⁴En að síðustu er hún beiskari en malurt, beitt eins og tvíeggjað sverð.

⁴Men på sistone bliver hon bitter såsom malört och skarp såsom ett tveeggat svärd.

⁵Fætur hennar ganga niður til dauðans, spor hennar liggja til Heljar.

⁵Hennes fötter styra nedåt mot döden till dödsriket draga hennes steg.

⁶Til þess að hún hitti ekki leið lífsins, eru brautir hennar á reiki, og hún veit ekki hvert hún fer.

⁶Livets väg vill hon ej akta på; hennes stigar äro villostigar, fastän hon ej vet det.

⁷Heyrið mig því, synir, og víkið eigi frá orðum munns míns.

⁷Så hören mig nu, I barn, och viken icke ifrån min muns tal.

⁸Legg leið þína langt frá henni og kom þú ekki nálægt húsdyrum hennar,

⁸Låt din väg vara fjärran ifrån henne, och nalkas icke dörren till hennes hus.

⁹svo að þú gefir ekki öðrum æskublóma þinn og ár þín grimmum manni,

⁹Må du ej åt andra få offra din ära, ej dina år åt en som hämnas grymt;

¹⁰svo að útlendir menn mettist ekki af eigum þínum og aflafé þitt lendi ekki í annarlegu húsi,

¹⁰må icke främmande få mätta sig av ditt gods och dina mödors frukt komma i en annans hus,

¹¹og þú andvarpir að lokum, þá er líkami þinn og hold veslast upp,

¹¹så att du själv på sistone måste sucka, när ditt hull och ditt kött är förtärt.

¹²og segir: ,,Hversu hefi ég hatað aga og hjarta mitt fyrirlitið umvöndun!

¹²och säga: »Huru kunde jag så hata tuktan, huru kunde mitt hjärta så förakta tillrättavisning!

¹³að ég skyldi ekki hlýða raustu kennara minna og hneigja eyra mitt til þeirra, er fræddu mig!

¹³Varför lyssnade jag icke till mina lärares röst, och böjde icke mitt öra till dem som ville undervisa mig?

¹⁴Við sjálft lá, að ég hefði ratað í mestu ógæfu á miðju dómþingi safnaðarins.``

¹⁴Föga fattas nu att jag har drabbats av allt vad ont är, mitt i församling och menighet.

¹⁵Drekk þú vatn úr vatnsþró þinni og rennandi vatn úr brunni þínum.

¹⁵Drick vatten ur din egen brunn det vatten som rinner ur din egen källa.

¹⁶Eiga lindir þínar að flóa út á götuna, lækir þínir út á torgin?

¹⁶Icke vill du att dina flöden skola strömma ut på gatan, dina vattenbäckar på torgen?

¹⁷Þér einum skulu þær tilheyra og engum óviðkomandi með þér.

¹⁷Nej, dig allena må de tillhöra, och ingen främmande jämte dig.

¹⁸Uppspretta þín sé blessuð, og gleð þig yfir festarmey æsku þinnar,

¹⁸Din brunn må vara välsignad, och av din ungdoms hustru må du hämta din glädje;

¹⁹elsku-hindinni, yndis-gemsunni. Brjóst hennar gjöri þig ætíð drukkinn, og ást hennar fjötri þig ævinlega.

¹⁹hon, den älskliga hinden, den täcka gasellen, hennes barm förnöje dig alltid, i hennes kärlek finne du ständig din lust.

²⁰En hví skyldir þú, son minn, láta léttúðarkonu töfra þig, og faðma barm lauslátrar konu?

²⁰Min son, icke skall du hava din lust i en främmande kvinna? Icke skall du sluta din nästas hustru i din famn?

²¹Því að vegir sérhvers manns blasa við Drottni, og allar brautir hans gjörir hann sléttar.

²¹Se, för HERRENS ögon ligga var människas vägar blottade, och på alla hennes stigar giver han akt.

²²Misgjörðir hins óguðlega fanga hann, og hann verður veiddur í snörur synda sinna.Hann mun deyja vegna skorts á aga og kollsteypast vegna sinnar miklu heimsku.

²²Den ogudaktige fångas av sina egna missgärningar och fastnar i sin egen synds snaror.

²³Hann mun deyja vegna skorts á aga og kollsteypast vegna sinnar miklu heimsku.

²³Han måste dö, därför att han icke lät tukta sig; ja, genom sin stora dårskap kommer han på fall.