¹Heyr, spekin kallar og hyggnin lætur raust sína gjalla.

¹Hör, visheten ropar, och förståndet höjer sin röst.

²Uppi á hæðunum við veginn, þar sem göturnar kvíslast _ stendur hún.

²Uppe på höjderna står hon, vid vägen, där stigarna mötas.

³Við hliðin, þar sem gengið er út úr borginni, þar sem gengið er inn um dyrnar, kallar hún hátt:

³Invid portarna, vid ingången till staden där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:

⁴Til yðar, menn, tala ég, og raust mín hljómar til mannanna barna.

⁴Till eder, I man, vill jag ropa, och min röst skall utgå till människors barn.

⁵Þér óreyndu, lærið hyggindi, og þér heimskingjar, lærið skynsemi.

⁵Lären klokhet, I fåkunnige, och I dårar, lären förstånd.

⁶Hlýðið á, því að ég tala það sem göfuglegt er, og varir mínar tjá það sem rétt er.

⁶Hören, ty om höga ting vill jag tala, och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.

⁷Því að sannleika mælir gómur minn og guðleysi er viðbjóður vörum mínum.

⁷Ja, sanning skall min mun tala, en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.

⁸Einlæg eru öll orð munns míns, í þeim er ekkert fals né fláræði.

⁸Rättfärdiga äro alla min muns ord; i dem finnes intet falskt eller vrångt.

⁹Öll eru þau einföld þeim sem skilning hefir, og blátt áfram fyrir þann sem hlotið hefir þekkingu.

⁹De äro alla sanna för den förståndige och rätta för dem som hava funnit kunskap.

¹⁰Takið á móti ögun minni fremur en á móti silfri og fræðslu fremur en úrvals gulli.

¹⁰Så tagen emot min tuktan hellre än silver, och kunskap hellre än utvalt guld.

¹¹Því að viska er betri en perlur, og engir dýrgripir jafnast á við hana.

¹¹Ty visheten är bättre än pärlor; allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.

¹²Ég, spekin, er handgengin hyggindunum og ræð yfir ráðdeildarsamri þekking.

¹²Jag, visheten, är förtrogen med klokheten, och jag råder över eftertänksam insikt.

¹³Að óttast Drottin er að hata hið illa, drambsemi og ofdramb og illa breytni og fláráðan munn _ það hata ég.

¹³Att frukta HERREN är att hata det onda; ja, högfärd, högmod, en ond vandel och en ränkfull mun, det hatar jag.

¹⁴Mín er ráðspekin og framkvæmdarsemin, ég er hyggnin, minn er krafturinn.

¹⁴Hos mig finnes råd och utväg; jag är förstånd, hos mig är makt.

¹⁵Fyrir mína hjálp ríkja konungarnir og úrskurða höfðingjarnir réttvíslega.

¹⁵Genom mig regera konungarna och stadga furstarna vad rätt är.

¹⁶Fyrir mína hjálp stjórna stjórnendurnir og tignarmennin _ allir valdsmenn á jörðu.

¹⁶Genom mig härska härskarna och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.

¹⁷Ég elska þá sem mig elska, og þeir sem leita mín, finna mig.

¹⁷Jag älskar dem som älska mig, och de som söka mig, de finna mig.

¹⁸Auður og heiður eru hjá mér, ævagamlir fjármunir og réttlæti.

¹⁸Rikedom och ära vinnas hos mig, ädla skatter och rättfärdighet.

¹⁹Ávöxtur minn er betri en gull og gimsteinar og eftirtekjan eftir mig betri en úrvals silfur.

¹⁹Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.

²⁰Ég geng á götu réttlætisins, á stigum réttarins miðjum,

²⁰På rättfärdighetens väg går jag fram, mitt på det rättas stigar,

²¹til þess að gefa þeim sanna auðlegð, er elska mig, og fylla forðabúr þeirra.

²¹till att giva dem som älska mig en rik arvedel och till att fylla deras förrådshus.

²²Drottinn skóp mig í upphafi vega sinna, á undan öðrum verkum sínum, fyrir alda öðli.

²²HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde något annat.

²³Frá eilífð var ég sett til valda, frá upphafi, áður en jörðin var til.

²³Från evighet är jag insatt, från begynnelsen, ända ifrån jordens urtidsdagar.

²⁴Ég fæddist áður en hafdjúpin urðu til, þá er engar vatnsmiklar lindir voru til.

²⁴Innan djupen voro till, blev jag född, innan källor ännu funnos, fyllda med vatten

²⁵Áður en fjöllunum var hleypt niður, á undan hæðunum fæddist ég,

²⁵Förrän bergens grund var lagd, förrän höjderna funnos, blev jag född,

²⁶áður en hann skapaði völl og vengi og fyrstu moldarkekki jarðríkis.

²⁶när han ännu icke hade skapat land och mark, ej ens det första av jordkretsens stoft.

²⁷Þegar hann gjörði himininn, þá var ég þar, þegar hann setti hvelfinguna yfir hafdjúpið,

²⁷När han beredde himmelen, var jag tillstädes, när han spände ett valv över djupet,

²⁸þegar hann festi skýin uppi, þegar uppsprettur hafdjúpsins komust í skorður,

²⁸när han fäste skyarna i höjden, när djupets källor bröto fram med makt,

²⁹þegar hann setti hafinu takmörk, til þess að vötnin færu eigi lengra en hann bauð, þegar hann festi undirstöður jarðar.

²⁹när han satte för havet dess gräns, så att vattnet icke skulle överträda hans befallning, när han fastställde jordens grundvalar --

³⁰Þá stóð ég honum við hlið sem verkstýra, og ég var yndi hans dag hvern, leikandi mér fyrir augliti hans alla tíma,

³⁰då fostrades jag såsom ett barn hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt;

³¹leikandi mér á jarðarkringlu hans, og hafði yndi mitt af mannanna börnum.

³¹jag hade min lek på hans jordkrets och min lust bland människors barn.

³²Og nú, þér yngismenn, hlýðið mér, því að sælir eru þeir, sem varðveita vegu mína.

³²Så hören mig nu, I barn, ty saliga äro de som hålla mina vägar.

³³Hlýðið á aga, svo að þér verðið vitrir, og látið hann eigi sem vind um eyrun þjóta.

³³Hören tuktan, så att I bliven visa, ja, låten henne icke fara.

³⁴Sæll er sá maður, sem hlýðir mér, sem vakir daglega við dyr mínar og geymir dyrastafa minna.

³⁴Säll är den människa som hör mig, så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag håller vakt vid dörrposterna i mina portar.

³⁵Því að sá sem mig finnur, finnur lífið og hlýtur blessun af Drottni.En sá sem missir mín, skaðar sjálfan sig. Allir þeir, sem hata mig, elska dauðann.

³⁵Ty den som finner mig, han finner livet och undfår nåd från HERREN.

³⁶En sá sem missir mín, skaðar sjálfan sig. Allir þeir, sem hata mig, elska dauðann.

³⁶Men den som går miste om mig han skadar sig själv; alla de som hata mig, de älska döden.