¹Spekin hefir reist sér hús, höggvið til sjö stólpa sína.

¹Visheten har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sitt sjutal av pelare.

²Hún hefir slátrað sláturfé sínu, byrlað vín sitt, já, hún hefir þegar búið borð sitt.

²Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin, hon har jämväl dukat sitt bord

³Hún hefir sent út þernur sínar, hún kallar á háum stöðum í borginni:

³Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning uppe på stadens översta höjder:

⁴,,Hver, sem óreyndur er, komi hingað!`` Við þann, sem óvitur er, segir hún:

⁴»Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så:

⁵,,Komið, etið mat minn og drekkið vínið, sem ég hefi byrlað.

⁵»Kommen och äten av mitt bröd, och dricken av vinet som jag har blandat.

⁶Látið af heimskunni, þá munuð þér lifa, og fetið veg hyggindanna.``

⁶Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva, och gån fram på förståndets väg.

⁷Sá sem áminnir spottara, bakar sér smán, og þeim sem ávítar óguðlegan, verður það til vansa.

⁷(Den som varnar en bespottare, han får skam igen, och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav.

⁸Ávíta eigi spottarann, svo að hann hati þig eigi, ávíta hinn vitra, og hann mun elska þig.

⁸Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig; tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.

⁹Gef hinum vitra, þá verður hann að vitrari, fræð hinn réttláta, og hann mun auka lærdóm sinn.

⁹Giv åt den vise, så bliver han ännu visare; undervisa den rättfärdige, så lär han än mer.

¹⁰Ótti Drottins er upphaf viskunnar og að þekkja Hinn heilaga eru hyggindi.

¹⁰HERRENS fruktan är vishetens begynnelse, och att känna den Helige är förstånd.)

¹¹Því að fyrir mitt fulltingi munu dagar þínir verða margir og ár lífs þíns aukast.

¹¹Ty genom mig skola dina dagar bliva många och levnadsår givas dig i förökat mått.

¹²Sért þú vitur, þá ert þú vitur þér til góðs, en sért þú spottari, þá mun það bitna á þér einum.

¹²Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn, och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena.»

¹³Frú Heimska er óhemja, einföld og veit ekkert.

¹³En dåraktig, yster kvinna är fåkunnigheten, och intet förstå hon.

¹⁴Hún situr úti fyrir húsdyrum sínum, á stól uppi á háu stöðunum í borginni

¹⁴Hon har satt sig vid ingången till sitt hus, på sin stol, högt uppe i staden,

¹⁵til þess að kalla á þá, sem um veginn fara, þá er ganga beint áfram leið sína:

¹⁵för att ropa ut sin bjudning till dem som färdas på vägen, dem som där vandra sin stig rätt fram:

¹⁶,,Hver sem óreyndur er, komi hingað!`` og við þann sem óvitur er, segir hún:

¹⁶»Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så:

¹⁷,,Stolið vatn er sætt, og lostætt er launetið brauð.``Og hann veit ekki, að þar eru hinir framliðnu, að þeir sem hún hefir boðið heim, eru í djúpum Heljar.

¹⁷»Stulet vatten är sött, bröd i lönndom smakar ljuvligt.»

¹⁸Og hann veit ekki, að þar eru hinir framliðnu, að þeir sem hún hefir boðið heim, eru í djúpum Heljar.

¹⁸han vet icke att det bär till skuggornas boning, hennes gäster hamna i dödsrikets djup. ----