¹Halelúja! Þakkið Drottni, því að hann er góður, því að miskunn hans varir að eilífu.

¹Halleluja! Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.

²Hver getur sagt frá máttarverkum Drottins, kunngjört allan lofstír hans?

²Vem kan uttala HERRENS väldiga gärningar och förkunna allt hans lov?

³Sælir eru þeir, sem gæta réttarins, sem iðka réttlæti alla tíma.

³Saliga äro de som akta på vad rätt är, de som alltid öva rättfärdighet.

⁴Minnst þú mín, Drottinn, með velþóknun þeirri, er þú hefir á lýð þínum, vitja mín með hjálpræði þínu,

⁴Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk, besök mig med din frälsning,

⁵að ég megi horfa með unun á hamingju þinna útvöldu, gleðjast yfir gleði þjóðar þinnar, fagna með eignarlýð þínum.

⁵så att jag med lust får se dina utvaldas lycka, glädja mig med ditt folks glädje, berömma mig med din arvedel.

⁶Vér höfum syndgað ásamt feðrum vorum, höfum breytt illa og óguðlega.

⁶Vi hava syndat likasom våra fäder, vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga.

⁷Feður vorir í Egyptalandi gáfu eigi gætur að dásemdarverkum þínum, minntust eigi þinnar miklu miskunnar og sýndu Hinum hæsta þrjósku hjá Hafinu rauða.

⁷Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under; de tänkte icke på dina många nådegärningar, utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet.

⁸Þó hjálpaði hann þeim sakir nafns síns til þess að kunngjöra mátt sinn.

⁸Men han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt kunnig.

⁹Hann hastaði á Hafið rauða, svo að það þornaði upp, og lét þá ganga um djúpin eins og um eyðimörk.

⁹Han näpste Röda havet, så att det blev torrt, och förde dem genom djupen såsom genom en öken.

¹⁰Hann frelsaði þá af hendi hatursmanna þeirra og leysti þá af hendi óvinanna.

¹⁰Han frälste dem från deras motståndares hand och förlossade dem ifrån fiendens hand.

¹¹Vötnin huldu fjendur þeirra, ekki einn af þeim komst undan.

¹¹Vattnet övertäckte deras ovänner; icke en enda av dem blev kvar.

¹²Þá trúðu þeir orðum hans, sungu honum lof.

¹²Då trodde de på hans ord, då sjöngo de hans lov.

¹³En þeir gleymdu fljótt verkum hans, treystu eigi á ráð hans.

¹³Men snart glömde de hans gärningar, de förbidade icke hans råd.

¹⁴Þeir fylltust lysting í eyðimörkinni og freistuðu Guðs í öræfunum.

¹⁴De grepos av lystnad i öknen och frestade Gud i ödemarken.

¹⁵Þá veitti hann þeim bæn þeirra og sendi þeim megurð.

¹⁵Då gav han dem vad de begärde, men sände tärande sjukdom över dem.

¹⁶Þá öfunduðust þeir við Móse í herbúðunum, við Aron, hinn heilaga Drottins.

¹⁶Och de upptändes av avund mot Mose i lägret, mot Aron, HERRENS helige.

¹⁷Jörðin opnaðist og svalg Datan og huldi flokk Abírams,

¹⁷Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan och övertäckte Abirams hop.

¹⁸eldur kviknaði í flokki þeirra, loginn brenndi hina óguðlegu.

¹⁸Och eld begynte brinna i deras hop, en låga brände upp de ogudaktiga.

¹⁹Þeir bjuggu til kálf hjá Hóreb og lutu steyptu líkneski,

¹⁹De gjorde en kalv vid Horeb och tillbådo ett gjutet beläte;

²⁰og létu vegsemd sína í skiptum fyrir mynd af uxa, er gras etur.

²⁰sin ära bytte de bort mot bilden av en oxe, som äter gräs.

²¹Þeir gleymdu Guði, frelsara sínum, þeim er stórvirki gjörði í Egyptalandi,

²¹De glömde Gud, sin frälsare, som hade gjort så stora ting i Egypten,

²²dásemdarverk í landi Kams, óttaleg verk við Hafið rauða.

²²så underbara verk i Hams land, så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.

²³Þá hugði hann á að tortíma þeim, ef Móse, hans útvaldi, hefði eigi gengið fram fyrir hann og borið af blakið, til þess að afstýra reiði hans, svo að hann skyldi eigi tortíma.

²³Då hotade han att förgöra dem; men Mose, den man som han hade utvalt, trädde fram såsom medlare inför honom till att avvända hans vrede, så att den icke skulle fördärva.

²⁴Þeir fyrirlitu hið unaðslega land og trúðu eigi orðum hans.

²⁴De föraktade det ljuvliga landet och trodde icke på hans ord.

²⁵Þeir mögluðu í tjöldum sínum og hlýddu eigi á raust Drottins.

²⁵De knorrade i sina tält och lyssnade icke till HERRENS röst.

²⁶Þá lyfti hann hendi sinni gegn þeim og sór að láta þá falla í eyðimörkinni,

²⁶Då lyfte han upp sin hand mot dem och svor att slå ned dem i öknen,

²⁷tvístra niðjum þeirra meðal þjóðanna og dreifa þeim um löndin.

²⁷att slå ned deras barn ibland hedningarna och förströ dem i länderna.

²⁸Þeir dýrkuðu Baal Peór og átu fórnir dauðra skurðgoða.

²⁸Och de slöto sig till Baal-Peor och åto det som var offrat åt döda.

²⁹Þeir egndu hann til reiði með athæfi sínu, og braust því út plága meðal þeirra.

²⁹De förtörnade Gud med sina gärningar, och en hemsökelse bröt in över dem.

³⁰En Pínehas gekk fram og skar úr, og þá staðnaði plágan.

³⁰Men Pinehas trädde fram och skipade rätt, och så upphörde hemsökelsen;

³¹Og honum var reiknað það til réttlætis, frá kyni til kyns, að eilífu.

³¹det vart honom räknat till rättfärdighet från släkte till släkte, för evig tid.

³²Þeir reittu hann til reiði hjá Meríba-vötnum, þá fór illa fyrir Móse þeirra vegna,

³²De förtörnade honom ock vid Meribas vatten, och det gick Mose illa för deras skull.

³³því að þeir sýndu þrjósku anda hans, og honum hrutu ógætnisorð af vörum.

³³Ty de voro gensträviga mot hans Ande, och han talade obetänksamt med sina läppar.

³⁴Þeir eyddu eigi þjóðunum, er Drottinn hafði boðið þeim,

³⁴De förgjorde icke de folk om vilka HERREN hade givit dem befallning,

³⁵heldur lögðu þeir lag sitt við heiðingjana og lærðu athæfi þeirra.

³⁵utan beblandade sig med hedningarna och lärde sig deras gärningar.

³⁶Þeir dýrkuðu skurðgoð þeirra, og þau urðu þeim að snöru,

³⁶De tjänade deras avgudar, och dessa blevo dem till en snara.

³⁷þeir færðu að fórnum sonu sína og dætur sínar illum vættum

³⁷Och de offrade sina söner och döttrar till offer åt onda andar.

³⁸og úthelltu saklausu blóði, blóði sona sinna og dætra, er þeir fórnfærðu skurðgoðum Kanaans, svo að landið vanhelgaðist af blóðskuldinni.

³⁸Ja, de utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod och offrade dessa åt Kanaans avgudar; och landet vart ohelgat genom blodskulder.

³⁹Þeir saurguðust af verkum sínum og frömdu tryggðrof með athæfi sínu.

³⁹Så blevo de orena genom sina gärningar och betedde sig trolöst i sina verk.

⁴⁰Þá upptendraðist reiði Drottins gegn lýð hans, og hann fékk viðbjóð á arfleifð sinni.

⁴⁰Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk, och hans arvedel blev honom en styggelse.

⁴¹Hann gaf þá á vald heiðingjum, og hatursmenn þeirra drottnuðu yfir þeim.

⁴¹Och han gav dem i hedningars hand, så att de som hatade dem fingo råda över dem.

⁴²Óvinir þeirra þjökuðu þá, og þeir urðu að beygja sig undir vald þeirra.

⁴²Deras fiender trängde dem, och de blevo kuvade under deras hand.

⁴³Mörgum sinnum bjargaði hann þeim, en þeir sýndu þrjósku í ráði sínu og urðu að lúta sakir misgjörðar sinnar.

⁴³Många gånger räddade han dem, men de voro gensträviga i sin egenvilja och förgingos så genom sin missgärning.

⁴⁴Samt leit hann á neyð þeirra, er hann heyrði kvein þeirra.

⁴⁴Men han såg till dem i deras nöd, när han hörde deras rop.

⁴⁵Hann minntist sáttmála síns við þá og aumkaðist yfir þá sakir sinnar miklu miskunnar

⁴⁵Och han tänkte, dem till fromma, på sitt förbund och ömkade sig efter sin stora nåd.

⁴⁶og lét þá finna miskunn hjá öllum þeim er höfðu haft þá burt hernumda.

⁴⁶Och han lät dem finna barmhärtighet inför alla dem som hade fört dem i fångenskap.

⁴⁷Hjálpa þú oss, Drottinn, Guð vor, og safna oss saman frá þjóðunum, að vér megum lofa þitt heilaga nafn, víðfrægja lofstír þinn.Lofaður sé Drottinn, Ísraels Guð, frá eilífð til eilífðar. Og allur lýðurinn segi: Amen! Halelúja.

⁴⁷Fräls oss, HERRE, vår Gud, och församla oss från hedningarna, så att vi få prisa ditt heliga namn och berömma oss av ditt lov. ----

⁴⁸Lofaður sé Drottinn, Ísraels Guð, frá eilífð til eilífðar. Og allur lýðurinn segi: Amen! Halelúja.

⁴⁸Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och allt folket säge: »Amen, Halleluja!» Femte boken