¹L’uomo, nato di donna, vive pochi giorni, e sazio d’affanni.

¹Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

²Spunta come un fiore, poi è reciso; fugge come un’ombra, e non dura.

²lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

³E sopra un essere così, tu tieni gli occhi aperti! e mi fai comparir teco in giudizio!

³Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

⁴Chi può trarre una cosa pura da una impura? Nessuno.

⁴Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

⁵Giacché i suoi giorni son fissati, e il numero de’ suoi mesi dipende da te, e tu gli hai posto un termine ch’egli non può varcare,

⁵Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

⁶storna da lui lo sguardo, sì ch’egli abbia un po’ di requie, e possa godere come un operaio la fine della sua giornata.

⁶vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

⁷Per l’albero, almeno c’è speranza; se è tagliato, rigermoglia e continua a metter rampolli.

⁷För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

⁸Quando la sua radice è invecchiata sotto terra, e il suo tronco muore nel suolo,

⁸Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

⁹a sentir l’acqua, rinverdisce e mette rami come una pianta nuova.

⁹så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

¹⁰Ma l’uomo muore e perde ogni forza; il mortale spira e… dov’è egli?

¹⁰Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

¹¹Le acque del lago se ne vanno, il fiume vien meno e si prosciuga;

¹¹Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

¹²così l’uomo giace, e non risorge più; finché non vi sian più cieli, ei non si risveglierà né sarà più destato dal suo sonno.

¹²så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

¹³Oh, volessi tu nascondermi nel soggiorno de’ morti, tenermi occulto finché l’ira tua sia passata, fissarmi un termine, e poi ricordarti di me!…

¹³Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

¹⁴Se l’uomo, dopo morto, potesse ritornare in vita, aspetterei tutti i giorni della mia fazione, finché giungesse l’ora del mio cambio;

¹⁴fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

¹⁵tu mi chiameresti e io risponderei, tu brameresti rivedere l’opera delle tue mani.

¹⁵Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

¹⁶Ma ora tu conti i miei passi, tu osservi i miei peccati;

¹⁶ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

¹⁷le mie trasgressioni sono sigillate in un sacco, e alle mie iniquità, altre ne aggiungi.

¹⁷I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

¹⁸La montagna frana e scompare, la rupe e divelta dal suo luogo,

¹⁸Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

¹⁹le acque rodono la pietra, le loro inondazioni trascinan via la terra: così tu distruggi la speranza dell’uomo.

¹⁹såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

²⁰Tu lo sopraffai una volta per sempre, ed egli se ne va; gli muti il sembiante, e lo mandi via.

²⁰Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

²¹Se i suoi figliuoli salgono in onore, egli lo ignora; se vengono in dispregio, ei non lo vede;

²¹Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

²²questo solo sente: che il suo corpo soffre, che l’anima sua è in lutto".

²²Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.