¹Allora Giobbe rispose e disse:

¹Därefter tog Job till orda och sade:

²"Di cose come codeste, ne ho udite tante! Siete tutti dei consolatori molesti!

²Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.

³Non ci sarà egli una fine alle parole vane? Che cosa ti provoca a rispondere?

³Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?

⁴Anch’io potrei parlare come voi, se voi foste al posto mio; potrei mettere assieme delle parole contro a voi e su di voi scrollare il capo;

⁴Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.

⁵potrei farvi coraggio con la bocca; e il conforto delle mie labbra vi calmerebbe.

⁵Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

⁶Se parlo, il mio dolore non ne sarà lenito; e se cesso di parlare, che sollievo ne avrò?

⁶Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

⁷Ora, purtroppo, Dio m’ha ridotto senza forze, ha desolato tutta la mia casa;

⁷Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.

⁸m’ha coperto di grinze e questo testimonia contro a me, la mia magrezza si leva ad accusarmi in faccia.

⁸Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

⁹La sua ira mi lacera, mi perseguita, digrigna i denti contro di me. Il mio nemico aguzza gli occhi su di me.

⁹I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

¹⁰Apron larga contro a me la bocca, mi percuoton per obbrobrio le guance, si metton tutt’insieme a darmi addosso.

¹⁰Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.

¹¹Iddio mi dà in balìa degli empi, mi getta in mano dei malvagi.

¹¹Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.

¹²Vivevo in pace, ed egli m’ha scosso con violenza, m’ha preso per la nuca, m’ha frantumato, m’ha posto per suo bersaglio.

¹²Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;

¹³I suoi arcieri mi circondano, egli mi trafigge i reni senza pietà, sparge a terra il mio fiele.

¹³från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.

¹⁴Apre sopra di me breccia su breccia, mi corre addosso come un guerriero.

¹⁴Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.

¹⁵Mi son cucito un cilicio sulla pelle, ho prostrato la mia fronte nella polvere.

¹⁵Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,

¹⁶Il mio viso è rosso di pianto, e sulle mie palpebre si stende l’ombra di morte.

¹⁶Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.

¹⁷Eppure, le mie mani non commisero mai violenza, e la mia preghiera fu sempre pura.

¹⁷Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!

¹⁸O terra, non coprire il mio sangue, e non vi sia luogo ove si fermi il mio grido!

¹⁸Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.

¹⁹Già fin d’ora, ecco, il mio Testimonio è in cielo, il mio Garante è nei luoghi altissimi.

¹⁹Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.

²⁰Gli amici mi deridono, ma a Dio si volgon piangenti gli occhi miei;

²⁰Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,

²¹sostenga egli le ragioni dell’uomo presso Dio, le ragioni del figliuol d’uomo contro i suoi compagni!

²¹Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.

²²Poiché, pochi anni ancora, e me ne andrò per una via senza ritorno.

²²Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.