¹Il mio soffio vitale si spenge, i miei giorni si estinguono, il sepolcro m’aspetta!

¹Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.

²Sono attorniato di schernitori e non posso chiuder occhio per via delle lor parole amare.

²Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

³O Dio, da’ un pegno, sii tu il mio mallevadore presso di te; se no, chi metterà la sua nella mia mano?

³Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?

⁴Poiché tu hai chiuso il cuor di costoro alla ragione, e però non li farai trionfare.

⁴Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.

⁵Chi denunzia un amico sì che diventi preda altrui, vedrà venir meno gli occhi de’ suoi figli.

⁵Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.

⁶Egli m’ha reso la favola dei popoli, e son divenuto un essere a cui si sputa in faccia.

⁶Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.

⁷L’occhio mio si oscura pel dolore, tutte le mie membra non son più che un’ombra.

⁷Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

⁸Gli uomini retti ne son colpiti di stupore, e l’innocente insorge contro l’empio;

⁸De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.

⁹ma il giusto si attiene saldo alla sua via, e chi ha le mani pure viepiù si fortifica.

⁹Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.

¹⁰Quanto a voi tutti, tornate pure, fatevi avanti, ma fra voi non troverò alcun savio.

¹⁰Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

¹¹I miei giorni passano, i miei disegni, i disegni cari al mio cuore, sono distrutti,

¹¹Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.

¹²e costoro pretendon che la notte sia giorno, che la luce sia vicina, quando tutto è buio!

¹²Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

¹³Se aspetto come casa mia il soggiorno de’ morti, se già mi son fatto il letto nelle tenebre,

¹³Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger;

¹⁴se ormai dico al sepolcro "tu sei mio padre" e ai vermi: "siete mia madre e mia sorella",

¹⁴till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».

¹⁵dov’è dunque la mia speranza? questa speranza mia chi la può scorgere?

¹⁵Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?

¹⁶Essa scenderà alle porte del soggiorno de’ morti, quando nella polvere troverem riposo assieme".

¹⁶Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet.