¹Allora Giobbe rispose e disse:

¹Därefter tog Job till orda och sade:

²"Fino a quando affliggerete l’anima mia e mi tormenterete coi vostri discorsi?

²Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

³Son già dieci volte che m’insultate, e non vi vergognate di malmenarmi.

³Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

⁴Dato pure ch’io abbia errato, il mio errore concerne me solo.

⁴Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

⁵Ma se proprio volete insuperbire contro di me e rimproverarmi la vergogna in cui mi trovo,

⁵Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

⁶allora sappiatelo: chi m’ha fatto torto e m’ha avvolto nelle sue reti è Dio.

⁶så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

⁷Ecco, io grido: "Violenza!" e nessuno risponde; imploro aiuto, ma non c’è giustizia!

⁷Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

⁸Dio m’ha sbarrato la via e non posso passare, ha coperto di tenebre il mio cammino.

⁸Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

⁹M’ha spogliato della mia gloria, m’ha tolto dal capo la corona.

⁹Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

¹⁰M’ha demolito a brano a brano, e io me ne vo! ha sradicata come un albero la mia speranza.

¹⁰Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

¹¹Ha acceso l’ira sua contro di me, e m’ha considerato come suo nemico.

¹¹Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

¹²Le sue schiere son venute tutte insieme, si sono spianata la via fino a me, han posto il campo intorno alla mia tenda.

¹²Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

¹³Egli ha allontanato da me i miei fratelli, i miei conoscenti si son del tutto alienati da me.

¹³Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

¹⁴M’hanno abbandonato i miei parenti, gl’intimi miei m’hanno dimenticato.

¹⁴Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

¹⁵I miei domestici e le mie serve mi trattan da straniero; agli occhi loro io sono un estraneo.

¹⁵Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

¹⁶Chiamo il mio servo, e non risponde, devo supplicarlo con la mia bocca.

¹⁶Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

¹⁷Il mio fiato ripugna alla mia moglie, faccio pietà a chi nacque dal seno di mia madre.

¹⁷Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

¹⁸Perfino i bimbi mi sprezzano; se cerco d’alzarmi mi scherniscono.

¹⁸Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

¹⁹Tutti gli amici più stretti m’hanno in orrore, e quelli che amavo mi si son vòlti contro.

¹⁹Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

²⁰Le mie ossa stanno attaccate alla mia pelle, alla mia carne, non m’è rimasto che la pelle de’ denti.

²⁰Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

²¹Pietà, pietà di me, voi, miei amici! ché la man di Dio m’ha colpito.

²¹Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

²²Perché perseguitarmi come fa Dio? Perché non siete mai sazi della mia carne?

²²Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

²³Oh se le mie parole fossero scritte! se fossero consegnate in un libro!

²³Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

²⁴se con lo scalpello di ferro e col piombo fossero incise nella roccia per sempre!…

²⁴ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

²⁵Ma io so che il mio Vindice vive, e che alla fine si leverà sulla polvere.

²⁵Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

²⁶E quando, dopo la mia pelle, sarà distrutto questo corpo, senza la mia carne, vedrò Iddio.

²⁶Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

²⁷Io lo vedrò a me favorevole; lo contempleranno gli occhi miei, non quelli d’un altro… il cuore, dalla brama, mi si strugge in seno!

²⁷Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

²⁸Se voi dite: Come lo perseguiteremo, come troveremo in lui la causa prima dei suoi mali?

²⁸Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --

²⁹Temete per voi stessi la spada, ché furiosi sono i castighi della spada affinché sappiate che v’è una giustizia".

²⁹då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.