¹Sai tu quando le capre selvagge delle rocce figliano? Hai tu osservato quando le cerve partoriscono?

¹Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,

²Conti tu i mesi della lor pregnanza e sai tu il momento in cui debbono sgravarsi?

²när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret?

³S’accosciano, fanno i lor piccini, e son tosto liberate dalle loro doglie;

³Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?

⁴i lor piccini si fanno forti, crescono all’aperto, se ne vanno, e non tornan più alle madri.

⁴Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

⁵Chi manda libero l’onàgro, e chi scioglie i legami all’asino salvatico,

⁵Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

⁶al quale ho dato per dimora il deserto, e la terra salata per abitazione?

⁶De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

⁷Egli si beffa del frastuono della città, e non ode grida di padrone.

⁷Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

⁸Batte le montagne della sua pastura, e va in traccia d’ogni filo di verde.

⁸Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

⁹Il bufalo vorrà egli servirti o passar la notte presso alla tua mangiatoia?

⁹Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

¹⁰Legherai tu il bufalo con una corda perché faccia il solco? erpicherà egli le valli dietro a te?

¹⁰Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

¹¹Ti fiderai di lui perché la sua forza è grande? Lascerai a lui il tuo lavoro?

¹¹Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

¹²Conterai su lui perché ti porti a casa la raccolta e ti ammonti il grano sull’aia?

¹²Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

¹³Lo struzzo batte allegramente l’ali; ma le penne e le piume di lui son esse pietose?

¹³Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

¹⁴No, poich’egli abbandona sulla terra le proprie uova e le lascia scaldar sopra la sabbia.

¹⁴Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

¹⁵Egli dimentica che un piede le potrà schiacciare, e che le bestie dei campi le potran calpestare.

¹⁵Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

¹⁶Tratta duramente i suoi piccini, quasi non fosser suoi; la sua fatica sarà vana, ma ciò non lo turba,

¹⁶Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

¹⁷ché Iddio l’ha privato di sapienza, e non gli ha impartito intelligenza.

¹⁷Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

¹⁸Ma quando si leva e piglia lo slancio, si beffa del cavallo e di chi lo cavalca.

¹⁸Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

¹⁹Sei tu che dài al cavallo il coraggio? che gli vesti il collo d’una fremente criniera?

¹⁹Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

²⁰Sei tu che lo fai saltar come la locusta? Il fiero suo nitrito incute spavento.

²⁰Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

²¹Raspa la terra nella valle ed esulta della sua forza; si slancia incontro alle armi.

²¹Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

²²Della paura si ride, non trema, non indietreggia davanti alla spada.

²²Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

²³Gli risuona addosso il turcasso, la folgorante lancia e il dardo.

²³Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

²⁴Con fremente furia divora la terra. Non sta più fermo quando suona la tromba.

²⁴Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

²⁵Com’ode lo squillo, dice: Aha! e fiuta da lontano la battaglia, la voce tonante dei capi, e il grido di guerra.

²⁵Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

²⁶E’ l’intelligenza tua che allo sparviere fa spiccare il volo e spiegar l’ali verso mezzogiorno?

²⁶Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

²⁷E’ forse al tuo comando che l’aquila si leva in alto e fa il suo nido nei luoghi elevati?

²⁷Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

²⁸Abita nelle rocce e vi pernotta; sta sulla punta delle rupi, sulle vette scoscese;

²⁸För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

²⁹di là spia la preda, e i suoi occhi miran lontano.

²⁹Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

³⁰I suoi piccini s’abbeveran di sangue, e dove son de’ corpi morti, ivi ella si trova".

³⁰Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

³¹På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

³²Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

³³Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.

³⁴Så svarade nu HERREN Job och sade:

³⁵Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!

³⁶Job svarade HERREN och sade:

³⁷Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.

³⁸En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.