¹그러나 이제는 나보다 젊은 자들이 나를 기롱하는구나 그들의 아비들은 나의 보기에 나의 양떼 지키는 개 중에도 둘만하지 못한 자니라

¹Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

²그들은 장년의 기력이 쇠한 자니 그 손의 힘이 내게 무엇이 유익하랴

²Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

³그들은 곧 궁핍과 기근으로 파리하매 캄캄하고 거친 들에서 마른 흙을 씹으며

³Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

⁴떨기나무 가운데서 짠 나물도 꺾으며 대싸리 뿌리로 식물을 삼느니라

⁴Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

⁵무리는 도적을 외침 같이 그들에게 소리지름으로 그들은 사람 가운데서 쫓겨나서

⁵Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

⁶침침한 골짜기와 구덩이와 바위 구멍에서 살며

⁶I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

⁷떨기나무 가운데서 나귀처럼 부르짖으며 가시나무 아래 모여 있느니라

⁷Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

⁸그들은 본래 미련한 자의 자식이요 비천한 자의 자식으로서 고토에서 쫓겨난 자니라

⁸en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

⁹이제는 내가 그들의 노래가 되며 그들의 조롱거리가 되었고

⁹Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

¹⁰그들은 나를 미워하여 멀리하고 내 얼굴에 침 뱉기를 주저하지 아니하나니

¹⁰med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

¹¹이는 하나님이 내 줄을 늘어지게 하시고 나를 곤고케 하시매 무리가 내 앞에서 굴레를 벗었음이니라

¹¹Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

¹²그 낮은 무리가 내 우편에서 일어나 내 발을 밀뜨리고 나를 대적하여 멸망시킬 길을 쌓으며

¹²Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

¹³도울 자 없는 그들이 내 길을 헐고 내 재앙을 재촉하는구나

¹³Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

¹⁴성을 크게 파괴하고 그 파괴한 가운데로 몰려 들어 오는것 같이 그들이 내게로 달려드니

¹⁴Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

¹⁵놀람이 내게 임하는구나 그들이 내 영광을 바람 같이 모니 내 복록이 구름 같이 지나갔구나

¹⁵Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

¹⁶이제는 내 마음이 내 속에서 녹으니 환난날이 나를 잡음이라

¹⁶Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

¹⁷밤이 되면 내 뼈가 쑤시니 나의 몸에 아픔이 쉬지 아니하는구나

¹⁷Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

¹⁸하나님의 큰 능력으로 하여 옷이 추하여져서 옷깃처럼 내몸에 붙었구나

¹⁸Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

¹⁹하나님이 나를 진흙 가운데 던지셨고 나로 티끌과 재같게 하셨구나

¹⁹I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

²⁰내가 주께 부르짖으오나 주께서 대답지 아니하시오며 내가 섰사오나 주께서 굽어보시기만 하시나이다

²⁰Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

²¹주께서 돌이켜 내게 잔혹히 하시고 완력으로 나를 핍박하시오며

²¹Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

²²나를 바람 위에 들어 얹어 불려가게 하시며 대풍 중에 소멸케 하시나이다

²²Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

²³내가 아나이다 주께서 나를 죽게 하사 모든 생물을 위하여 정한 집으로 끌어 가시리이다

²³Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

²⁴그러나 사람이 넘어질 때에 어찌 손을 펴지 아니하며 재앙을 당할때에 어찌 도움을 부르짖지 아니하겠는가

²⁴Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

²⁵고생의 날 보내는 자를 위하여 내가 울지 아니하였는가 빈궁한 자를 위하여 내 마음에 근심하지 아니하였는가

²⁵Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

²⁶내가 복을 바랐더니 화가 왔고 광명을 기다렸더니 흑암이 왔구나

²⁶Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

²⁷내 마음이 어지러워서 쉬지 못하는구나 환난 날이 내게 임하였구나

²⁷Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

²⁸나는 햇볕에 쬐지 않고 검어진 살을 가지고 걸으며 공회 중에 서서 도움을 부르짖고 있느니라

²⁸Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

²⁹나는 이리의 형제요 타조의 벗이로구나

²⁹En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

³⁰내 가죽은 검어져서 떨어졌고 내 뼈는 열기로 하여 탔구나

³⁰Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

³¹내 수금은 애곡성이 되고 내 피리는 애통성이 되었구나

³¹I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.