¹데만 사람 엘리바스가 대답하여 가로되

¹Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

²누가 네게 말하면 네가 염증이 나겠느냐 ? 날지라도 누가 참고 말하지 아니하겠느냐 ?

²Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

³전에 네가 여러 사람을 교훈하였고 손이 늘어진 자면 강하게 하였고

³Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

⁴넘어져 가는 자를 말로 붙들어 주었고 무릎이 약한 자를 강하게 하였거늘

⁴dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

⁵이제 이 일이 네게 임하매 네가 답답하여 하고 이 일이 네게 당하매 네가 놀라는구나

⁵Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

⁶네 의뢰가 경외함에 있지 아니하냐 ? 네 소망이 네 행위를 완전히 함에 있지 아니하냐 ?

⁶Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

⁷생각하여 보라 ! 죄없이 망한 자가 누구인가 정직한 자의 끊어짐이 어디 있는가

⁷Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

⁸내가 보건대 악을 밭갈고 독을 뿌리는 자는 그대로 거두나니

⁸Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

⁹다 하나님의 입기운에 멸망하고 그 콧김에 사라지느니라

⁹för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

¹⁰사자의 우는 소리와 사나운 사자의 목소리가 그치고 젊은 사자의 이가 부러지며

¹⁰Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

¹¹늙은 사자는 움킨 것이 없어 죽고 암사자의 새끼는 흩어지느니라

¹¹Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

¹²무슨 말씀이 내게 가만히 임하고 그 가는 소리가 내 귀에 들렸었나니

¹²Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

¹³곧 사람이 깊이 잠들 때쯤 하여서니라 내가 그 밤의 이상으로 하여 생각이 번거로울 때에

¹³När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

¹⁴두려움과 떨림이 내게 이르러서 모든 골절이 흔들렸었느니라

¹⁴då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

¹⁵그 때에 영이 내 앞으로 지나매 내 몸에 털이 주뼛하였었느니라

¹⁵En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

¹⁶그 영이 서는데 그 형상을 분변치는 못하여도 오직 한 형상이 내 눈 앞에 있었느니라 그 때 내가 종용한 중에 목소리를 들으니 이르기를

¹⁶Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

¹⁷인생이 어찌 하나님보다 의롭겠느냐 ? 사람이 어찌 그 창조하신 이보다 성결하겠느냐 ?

¹⁷»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

¹⁸하나님은 그 종이라도 오히려 믿지 아니하시며 그 사자라도 미련하다 하시나니

¹⁸Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

¹⁹하물며 흙 집에 살며 티끌로 터를 삼고 하루살이에게라도 눌려 죽을 자이겠느냐 ?

¹⁹huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

²⁰조석 사이에 멸한 바 되며 영원히 망하되 생각하는 자가 없으리라

²⁰när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

²¹장막 줄을 그들에게서 뽑지 아니하겠느냐 ? 그들이 죽나니 지혜가 있느니라

²¹Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»