¹¶ Na konei ano wiri ana toku ngakau, maunu atu ana i tona wahi.

¹Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.

²Ata whakarangona tona reo e papa ana, te pakutanga hoki e puta mai ana i tona mangai.

²Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.

³E whakatikaia atu ana e ia ki nga wahi katoa i raro i te rangi, ko tona uira hoki ki nga pito o te whenua.

³Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.

⁴I muri iho ko te reo e hamama ana; papa ana te whatitiri o te reo o tona nui; e kore ano era a tauhikuhiku ina rangona tona reo.

⁴Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.

⁵Ko ta te Atua whatitiri he reo whakamiharo; nui atu ana mahi, e kore hoki e mohiotia.

⁵Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

⁶¶ E ki ana hoki ia ki te hukarere, Hei runga koe i te whenua; ki te ua punehunehu ano hoki, raua ko te ua ta o tona kaha;

⁶Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.

⁷Hiritia ake e ia te ringa o nga tangata katoa; kia mohio ai nga tangata katoa nana nei i hanga ki tana mahi.

⁷Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.

⁸Haere ana nga kirehe ki nga piringa, noho ana i o ratou nohoanga.

⁸Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.

⁹Puta mai ana te tupuhi i te whare o te tonga: te matao hoki i te hauraro.

⁹Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;

¹⁰Na te manawa o te Atua i homai te huka: a kuiti iho te whanuitanga o nga wai.

¹⁰med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.

¹¹Ae ra, e utaina ana e ia te kapua matotoru ki te houku; tohatohaina ana e ia te kohu o tana uira:

¹¹Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.

¹²E whakakopikopikoa ana ano a tawhio noa, he mea hoki na ona whakaaro: hei mea i nga mea katoa e whakahaua atu ana e ia ki te mata o te ao:

¹²De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.

¹³E whakaputaina ana e ia hei whiu, hei mea ranei mo tona whenua, hei atawhai ranei.

¹³Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.

¹⁴¶ Kia whai taringa mai ki tenei, e Hopa: tu marie, ka whakaaro ki nga mea whakamiharo a te Atua.

¹⁴Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.

¹⁵E mohio ana ranei koe ki ta te Atua whakahautanga ki a ratou i tana, i puta ai te marama o tana kapua?

¹⁵Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?

¹⁶E mohio ana ranei koe ki nga paunatanga o nga kapua, ki nga mahi whakamiharo a te tino o te matauranga?

¹⁶Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?

¹⁷Ki ou kakahu nei ka mahana, ina whakamarietia e ia te whenua ki te hau tonga?

¹⁷Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?

¹⁸Ka taea ranei e koe te whakatakoto ngatahi me ia te rangi hei papatupu, ano he whakaata whakarewa?

¹⁸Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?

¹⁹Whakaaturia mai ki a matou ta matou e korero ai ki a ia; e kore hoki e tika i te pouri ta matou whakatakoto o te korero.

¹⁹Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.

²⁰E korerotia ranei ki a ia kei te mea ahau ki te korero? Kia hiahia ranei te tangata kia horomia ia?

²⁰Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?

²¹¶ Na inaianei e kore nga tangata e kite ana i te marama e wheriko mai nei i te rangi: otiia ka tika atu te hau, ka whakawateatia ratou.

²¹Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.

²²E ahu mai ana i te hauraro te aho ano he koura; kei te Atua te kororia whakawehi.

²²I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;

²³Ko te Kaha Rawa, e kore ia e taea te whakataki e tatou; hira rawa tona kaha; a e kore ia e tukino i tana whakarite whakawa, i te nui o te tika.

²³den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.

²⁴Koia ka wehi nga tangata i a ia: e kore ia e whai whakaaro ki te hunga ngakau mohio.

²⁴Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.