1Huan, Juda kumpipa Jehosaphat kum sawm leh kum giat a lal kumin Ahab tapa Jehoram bel Israelte tungah Samari khua ah a lal pana: huan, kum sawm leh kum nih a lal hi.
1Joram, Akabs sønn, blev konge over Israel i Samaria i Judas konge Josafats attende år, og han regjerte tolv år.
2Huan, Toupa mitmuhin thil hoih lou pi a hih seka; ahihangin a nu leh a pa bang telin jaw thil a hih kei: aman jaw a pa Baal suang naphuh a pai hi.
2Han gjorde hvad ondt var i Herrens øine, dog ikke som sin far og mor; for han tok bort den Ba'al-støtte som hans far hadde latt gjøre.
3Himahleh Israelte thil hihkhial saka a hih Nebat tapa Jeroboam khelhnate a belh chintena; a paisan nawnta kei hi.
3Dog blev han hengende ved Jeroboams, Nebats sønns synder, de synder som Jeroboam hadde fått Israel til å gjøre; dem vek han ikke fra.
4Moab kumpipa Mesa bel belam vulmi ahi a; aman Israel kumpipa lakah belam nou nuaikhat mul leh belampa nuaikhat mul siah a liau sek hi.
4Mesa, kongen i Moab, hadde meget fe, og han betalte i skatt til Israels konge hundre tusen lam og ull av hundre tusen værer.
5Ahihhangin Ahab a sih nungin hichi ahi a, Moab kumpipa Israel kumpipa tungah a helta hi.
5Men da Akab var død, falt kongen i Moab fra Israels konge.
6Huan, Huchih lai in kumpipa Jehoram bel Samari khua a kipan a pawta, Israelte tengteng akai khawm veka.
6Da drog kong Joram ut fra Samaria og mønstret hele Israel.
7Huchiin a pawta, Juda kumpipa Jehosaphat kiangah Moab kumpipa ka tungah a hel a, Moabte na hon sual pih nuam ding maw? Chiin mi a sawl a. Huan, aman, Hon sual pih e: kei leh nang, ka mite na mite pumkhat ihi ua, ka sakolte leh na sakolte pumkhat ahi uhi, a chi a.
7Så sendte han bud til Judas konge Josafat og lot si: Moabs konge er falt fra mig; vil du dra med mig og stride mot Moab? Han svarte: Ja, jeg vil dra med; som du, så jeg, som ditt folk, så mitt folk, som dine hester, så mine hester.
8Huan, amah mahin, koilam lampi ah ahia I kuan touh ding uh? achia. Huan, aman a dawnga, Edom gamdai lam lampi ah, a chi a.
8Og han spurte: Hvilken vei skal vi dra dit op? Han svarte: Gjennem Edoms ørken.
9Huchiin Israel kumpipa Juda kumpipa toh, Edom kumpipa toh, a kuanta ua; ni sagih a kual pai ua; huan, sepaihte leh a sa tonpihte uh dawn ding tui a om kei hi.
9Så drog Israels konge og Judas konge og Edoms konge avsted, og da de hadde faret syv dagsreiser omkring, fantes det ikke vann, hverken for hæren eller for buskapen som de hadde med sig.
10Huan, Israel kumpipan, Eheheh! Toupan kumpipa thumte Moabte khuta piak dinga honpe khawm ahi peuhmah ve, a chi a.
10Da sa Israels konge: Akk, at Herren har kalt disse tre konger hit for å gi dem i Moabs hånd!
11Himahleh Jehosaphat in, hiai ah Toupa hon dot sak ding Toupa jawlnei kua hiam bek a om kei ua hia? a chi a. Huan, Israel kumpipa sikha khatin a dawnga, Elija khut tui a buaksekpa Saphat tapa Elisa hiai om eive, a chi a.
11Men Josafat sa: Er det ikke nogen av Herrens profeter her, så vi kunde spørre Herren til råds gjennem ham? Da svarte en av Israels konges tjenere: Elisa, Safats sønn, er her, han som helte vann over Elias' hender*. / {* d.e. tjente ham.}
12Huan, Jehosaphatin, a kiangah Toupa thu a om hi, a chi a. Huchiin Israel kumpipa leh Jehosaphat leh Edom kumpipa a kiangah a hoh sukta ua.
12Så drog Israels konge og Josafat og Edoms konge ned til ham.
13Huan, Elisain Israel kumpipa kiangah, nang leh ken kizatna bang I nei ua leh? Na pa jawlneite kiangah leh na nu jawlneite kiangah pai mangin, a chi a. Huan, Israel kumpipan a kiangah, Pai lou e; kumpipa thumte Moabte khuta piak dingin Toupan honpi khawm ahi, a chi a.
13Men Elisa sa til Israels konge: Hvad har jeg med dig å gjøre? Gå du til din fars profeter og til din mors profeter! Israels konge svarte ham: Tal ikke så! For Herren har kalt disse tre konger hit for å gi dem i Moabs hånd.
14Huan, Elisain, a kianga ka om na sek sepaihte Toupa hina louin ka gen hi, Juda kumpipa Jehosaphat zahtaklou hileng nang lam leng ka nga nuam kei dinga, muh leng ka hon mu nuam het kei ding hi.
14Da sa Elisa: Så sant Herren, hærskarenes Gud, lever, han hvis tjener jeg er: Var det ikke for Judas konge Josafats skyld, så vilde jeg ikke ense dig eller se på dig.
15Abang abang hileh, kaihging tumsiam mi hon sam un, a chi a. Huan, kaihging tumsiam in a hon tum leh, hichi ahi, Toupa khuta ahong omta hi.
15Men hent nu en harpespiller til mig! Da så harpespilleren spilte på sin harpe, kom Herrens Ånd over ham*. / {* ESK 1, 3.}
16Huan, aman, Toupan hichiin a chi, hiai guam tengteng tou kuak tektuk un, chiin.
16Og han sa: Så sier Herren: Gjør grøft ved grøft i dalen her!
17Toupa mah in hichiin a chi: huih himhim na theikei ding ua, vuah him him leng na mu sam kei ding ua, himahleh hiai guam tui in a dim vek ding hi; huchiin noute leh na gan honte uh leh na sate un ane ding uh, chiin.
17For sa sier Herren: I skal ikke se vind og ikke se regn, men allikevel skal denne dal fylles med vann, så I får drikke, både I selv og eders buskap og eders kløvdyr.
18Huai bel Toupa ngaihin thil neuchik lel ahi a; Moabte na khut uah a honpiak behlap sin ahi.
18Men dette er ikke nok i Herrens øine; han vil også gi Moab i eders hånd.
19Huan, kulhpi nei khua tengteng leh khopi hoih tengteng na hihse ding ua, sing hoih tengteng na phuk ding ua, tui khuk tengteng na hubing ding ua, mun hoih tata suang in na deng se vek ding uh, a chi a.
19Og I skal innta hver fast by og hver storby, og hvert godt tre skal I felle, og alle vannkilder skal I tilstoppe, og hvert godt stykke land skal I ødelegge med sten.
20Huan, jingsangin, thillat lat hun lai khawngin hichi ahi a, ngaiin, Edom gam lam akipanin tui a hong luang ek a, a gam tuiin a hong dimta hi.
20Og morgenen efter, ved den tid matofferet blir båret frem, da kom det vann fra Edoms-kanten, og landet fyltes med vann.
21Huan, Moabte tengteng in amaute sual dingin kumpipate a hongkuan tou uh chih ana jak un, galkap thei chiang tengteng ana ki kaikhawm ek ua, gamgi ah ana pang ta uh.
21Da moabittene fikk høre at kongene hadde draget op for å stride mot dem, blev de alle kalt sammen, så mange som på nogen måte kunde bære våben, og de stilte sig op ved grensen.
22Huchiin, jing khangin a thou ua, niin tui a sun suka, huan, Moabte ajawn ua tui sisan bang mai a san gegut a mu hi.
22Men tidlig om morgenen, da solen gikk op over vannet, så det ut for moabittene som om vannet foran dem var rødt som blod.
23Sisan eive, kumpipate amau le amau a kidou ua, amau leh amau akithat uh ahi mahmah ve; kisa un Moabte aw, gallak sum iva tuh ding uh, a chi ua.
23Og de sa: Det er blod; kongene har gjort ende på hverandre og slått hverandre ihjel. Nu til plyndring, moabitter!
24Huan, Israelte giahmun a va tun uleh, Israelte a hong thou phut mawk ua, Moabte a sual ua, huchiin ama uah a taikek jak ua; huan, Moabte that kawm jelin a gam uah a delh lut uhi.
24Men da de kom til Israels leir, reiste lsraelittene sig og slo moabittene, som flyktet for dem, og de trengte inn i landet og slo atter moabittene.
25Huan, khuate a hih sia ua; amun hoih tata teng uh mi chihin a deng ua, suangin a dim gawpta hi; huan, tuikhuk tengteng a hubing ua, sing hoih tengteng a phuk uh; Kir-hareseth khuaa om suangte kia ahia a khoih louh uh; huai leng vaisuanglotin a um kim vel ua, a sual uh.
25De rev ned byene, og på hvert godt stykke land kastet de hver sin sten og fylte det op, og hver vannkilde tilstoppet de, og hvert godt tre felte de, så det ikke blev levnet annet enn stenene i Kir-Hareset; og denne by omringet slyngekasterne og skjøt på den.
26Huan, Moab kumpipan a kidou uh zou zou dingin a kitheita keia, Edom kumpipa kianga tung dinga phut paisuak tumin namsau tawi mi sagih a pi khiaa, himahleh a kitheita kei uhi.Huchiin a tapa upa pen, a sika hong lal ding pa pen kulh dawnah halmang thillat dingin a zangta hi. Huan, Israelte a heh mahmah ua, a kisa ua, a gamlam uah a pai nawn uh.
26Da Moabs konge så at striden blev ham for hård, tok han med sig syv hundre våbenføre menn og vilde bryte igjennem på den kant hvor Edoms konge stod; men de kunde ikke.
27Huchiin a tapa upa pen, a sika hong lal ding pa pen kulh dawnah halmang thillat dingin a zangta hi. Huan, Israelte a heh mahmah ua, a kisa ua, a gamlam uah a pai nawn uh.
27Da tok han sin førstefødte sønn, som skulde bli konge i hans sted, og ofret ham som brennoffer på muren. Da kom det en stor vrede over Israel, og de brøt op derfra og vendte tilbake til sitt land.