¹Tendo tédio � minha vida; darei livre curso � minha queixa, falarei na amargura da minha alma:

¹Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

²Direi a Deus: Não me condenes; faze-me saber por que contendes comigo.

²Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

³Tens prazer em oprimir, em desprezar a obra das tuas mãos e favorecer o desígnio dos ímpios?

³Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

⁴Tens tu olhos de carne? Ou vês tu como vê o homem?

⁴Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

⁵São os teus dias como os dias do homem? Ou são os teus anos como os anos de um homem,

⁵Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

⁶para te informares da minha iniqüidade, e averiguares o meu pecado,

⁶eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

⁷ainda que tu sabes que eu não sou ímpio, e que não há ninguém que possa livrar-me da tua mão?

⁷du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

⁸As tuas mãos me fizeram e me deram forma; e te voltas agora para me consumir?

⁸Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

⁹Lembra-te, pois, de que do barro me formaste; e queres fazer-me tornar ao pó?

⁹Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

¹⁰Não me vazaste como leite, e não me coalhaste como queijo?

¹⁰Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

¹¹De pele e carne me vestiste, e de ossos e nervos me teceste.

¹¹Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

¹²Vida e misericórdia me tens concedido, e a tua providência me tem conservado o espírito.

¹²Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

¹³Contudo ocultaste estas coisas no teu coração; bem sei que isso foi o teu desígnio.

¹³Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

¹⁴Se eu pecar, tu me observas, e da minha iniqüidade não me absolverás.

¹⁴om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

¹⁵Se for ímpio, ai de mim! Se for justo, não poderei levantar a minha cabeça, estando farto de ignomínia, e de contemplar a minha miséria.

¹⁵Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

¹⁶Se a minha cabeça se exaltar, tu me caças como a um leão feroz; e de novo fazes maravilhas contra mim.

¹⁶Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

¹⁷Tu renovas contra mim as tuas testemunhas, e multiplicas contra mim a tua ira; reveses e combate estão comigo.

¹⁷Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

¹⁸Por que, pois, me tiraste da madre? Ah! se então tivera expirado, e olhos nenhuns me vissem!

¹⁸Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

¹⁹Então fora como se nunca houvera sido; e da madre teria sido levado para a sepultura.

¹⁹hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

²⁰Não são poucos os meus dias? Cessa, pois, e deixa-me, para que por um pouco eu tome alento;

²⁰Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

²¹antes que me vá para o lugar de que não voltarei, para a terra da escuridão e das densas trevas,

²¹innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

²²terra escuríssima, como a própria escuridão, terra da sombra trevosa e do caos, e onde a própria luz é como a escuridão.

²²till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.