¹O homem, nascido da mulher, é de poucos dias e cheio de inquietação.

¹Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

²Nasce como a flor, e murcha; foge também como a sombra, e não permanece.

²lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

³Sobre esse tal abres os teus olhos, e a mim me fazes entrar em juízo contigo?

³Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

⁴Quem do imundo tirará o puro? Ninguém.

⁴Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

⁵Visto que os seus dias estão determinados, contigo está o número dos seus meses; tu lhe puseste limites, e ele não poderá passar além deles.

⁵Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

⁶Desvia dele o teu rosto, para que ele descanse e, como o jornaleiro, tenha contentamento no seu dia.

⁶vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

⁷Porque há esperança para a árvore, que, se for cortada, ainda torne a brotar, e que não cessem os seus renovos.

⁷För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

⁸Ainda que envelheça a sua raiz na terra, e morra o seu tronco no pó,

⁸Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

⁹contudo ao cheiro das águas brotará, e lançará ramos como uma planta nova.

⁹så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

¹⁰O homem, porém, morre e se desfaz; sim, rende o homem o espírito, e então onde está?

¹⁰Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

¹¹Como as águas se retiram de um lago, e um rio se esgota e seca,

¹¹Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

¹²assim o homem se deita, e não se levanta; até que não haja mais céus não acordará nem será despertado de seu sono.

¹²så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

¹³Oxalá me escondesses no Seol, e me ocultasses até que a tua ira tenha passado; que me determinasses um tempo, e te lembrasses de mim!

¹³Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

¹⁴Morrendo o homem, acaso tornará a viver? Todos os dias da minha lida esperaria eu, até que viesse a minha mudança.

¹⁴fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

¹⁵Chamar-me-ias, e eu te responderia; almejarias a obra de tuas mãos.

¹⁵Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

¹⁶Então contarias os meus passos; não estarias a vigiar sobre o meu pecado;

¹⁶ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

¹⁷a minha transgressão estaria selada num saco, e ocultarias a minha iniqüidade.

¹⁷I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

¹⁸Mas, na verdade, a montanha cai e se desfaz, e a rocha se remove do seu lugar.

¹⁸Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

¹⁹As águas gastam as pedras; as enchentes arrebatam o solo; assim tu fazes perecer a esperança do homem.

¹⁹såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

²⁰Prevaleces para sempre contra ele, e ele passa; mudas o seu rosto e o despedes.

²⁰Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

²¹Os seus filhos recebem honras, sem que ele o saiba; são humilhados sem que ele o perceba.

²¹Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

²²Sente as dores do seu próprio corpo somente, e só por si mesmo lamenta.

²²Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.