¹O meu espírito está quebrantado, os meus dias se extinguem, a sepultura me está preparada!

¹Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.

²Deveras estou cercado de zombadores, e os meus olhos contemplam a sua provocação!

²Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

³Dá-me, peço-te, um penhor, e sê o meu fiador para contigo; quem mais há que me dê a mão?

³Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?

⁴Porque aos seus corações encobriste o entendimento, pelo que não os exaltarás.

⁴Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.

⁵Quem entrega os seus amigos como presa, os olhos de seus filhos desfalecerão.

⁵Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.

⁶Mas a mim me pôs por motejo dos povos; tornei-me como aquele em cujo rosto se cospe.

⁶Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.

⁷De mágoa se escureceram os meus olhos, e todos os meus membros são como a sombra.

⁷Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

⁸Os retos pasmam disso, e o inocente se levanta contra o ímpio.

⁸De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.

⁹Contudo o justo prossegue no seu caminho e o que tem mãos puras vai crescendo em força.

⁹Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.

¹⁰Mas tornai vós todos, e vinde, e sábio nenhum acharei entre vós.

¹⁰Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

¹¹Os meus dias passaram, malograram-se os meus propósitos, as aspirações do meu coração.

¹¹Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.

¹²Trocam a noite em dia; dizem que a luz está perto das trevas. el,

¹²Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

¹³Se eu olhar o Seol como a minha casa, se nas trevas estender a minha cama,

¹³Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger;

¹⁴se eu clamar � cova: Tu és meu pai; e aos vermes: Vós sois minha mãe e minha irmã;

¹⁴till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».

¹⁵onde está então a minha esperança? Sim, a minha esperança, quem a poderá ver?

¹⁵Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?

¹⁶Acaso descerá comigo até os ferrolhos do Seol? Descansaremos juntos no pó?

¹⁶Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet.