¹Então Jó respondeu:

¹Därefter tog Job till orda och sade:

²Até quando afligireis a minha alma, e me atormentareis com palavras?

²Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

³Já dez vezes me haveis humilhado; não vos envergonhais de me maltratardes?

³Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

⁴Embora haja eu, na verdade, errado, comigo fica o meu erro.

⁴Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

⁵Se deveras vos quereis engrandecer contra mim, e me incriminar pelo meu opróbrio,

⁵Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

⁶sabei então que Deus é o que transtornou a minha causa, e com a sua rede me cercou.

⁶så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

⁷Eis que clamo: Violência! mas não sou ouvido; grito: Socorro! mas não há justiça.

⁷Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

⁸com muros fechou ele o meu caminho, de modo que não posso passar; e pôs trevas nas minhas veredas.

⁸Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

⁹Da minha honra me despojou, e tirou-me da cabeça a coroa.

⁹Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

¹⁰Quebrou-me de todos os lados, e eu me vou; arrancou a minha esperança, como a, uma árvore.

¹⁰Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

¹¹Acende contra mim a sua ira, e me considera como um de seus adversários.

¹¹Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

¹²Juntas as suas tropas avançam, levantam contra mim o seu caminho, e se acampam ao redor da minha tenda.

¹²Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

¹³Ele pôs longe de mim os meus irmãos, e os que me conhecem tornaram-se estranhos para mim.

¹³Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

¹⁴Os meus parentes se afastam, e os meus conhecidos se esquecem de, mim.

¹⁴Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

¹⁵Os meus domésticos e as minhas servas me têm por estranho; vim a ser um estrangeiro aos seus olhos.

¹⁵Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

¹⁶Chamo ao meu criado, e ele não me responde; tenho que suplicar-lhe com a minha boca.

¹⁶Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

¹⁷O meu hÁlito é intolerável � minha mulher; sou repugnante aos filhos de minhã mae.

¹⁷Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

¹⁸Até os pequeninos me desprezam; quando me levanto, falam contra mim.

¹⁸Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

¹⁹Todos os meus amigos íntimos me abominam, e até os que eu amava se tornaram contra mim.

¹⁹Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

²⁰Os meus ossos se apegam � minha pele e � minha carne, e só escapei com a pele dos meus dentes.

²⁰Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

²¹Compadecei-vos de mim, amigos meus; compadecei-vos de mim; pois a mão de Deus me tocou.

²¹Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

²²Por que me perseguis assim como Deus, e da minha carne não vos fartais?

²²Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

²³Oxalá que as minhas palavras fossem escritas! Oxalá que fossem gravadas num livro!

²³Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

²⁴Que, com pena de ferro, e com chumbo, fossem para sempre esculpidas na rocha!

²⁴ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

²⁵Pois eu sei que o meu Redentor vive, e que por fim se levantará sobre a terra.

²⁵Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

²⁶E depois de consumida esta minha pele, então fora da minha carne verei a Deus;

²⁶Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

²⁷vê-lo-ei ao meu lado, e os meus olhos o contemplarão, e não mais como adversário. O meu coração desfalece dentro de mim!

²⁷Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

²⁸Se disserdes: Como o havemos de perseguir! e que a causa deste mal se acha em mim,

²⁸Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --

²⁹temei vós a espada; porque o furor traz os castigos da espada, para saberdes que há um juízo.

²⁹då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.