¹E prosseguindo Jó no seu discurso, disse:

¹Åter hov Job upp sin röst och kvad:

²Ah! quem me dera ser como eu fui nos meses do passado, como nos dias em que Deus me guardava;

²Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

³quando a sua lâmpada luzia sobre o minha cabeça, e eu com a sua luz caminhava através das trevas;

³då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

⁴como era nos dias do meu vigor, quando o íntimo favor de Deus estava sobre a minha tenda;

⁴Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

⁵quando o Todo-Poderoso ainda estava comigo, e os meus filhos em redor de mim;

⁵då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

⁶quando os meus passos eram banhados em leite, e a rocha me deitava ribeiros de azeite!

⁶då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

⁷Quando eu saía para a porta da cidade, e na praça preparava a minha cadeira,

⁷När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

⁸os moços me viam e se escondiam, e os idosos se levantavam e se punham em pé;

⁸då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

⁹os príncipes continham as suas palavras, e punham a mão sobre a sua boca;

⁹Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

¹⁰a voz dos nobres emudecia, e a língua se lhes pegava ao paladar.

¹⁰furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

¹¹Pois, ouvindo-me algum ouvido, me tinha por bem-aventurado; e vendo-me algum olho, dava testemunho de mim;

¹¹Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

¹²porque eu livrava o miserável que clamava, e o órfão que não tinha quem o socorresse.

¹²ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

¹³A bênção do que estava a perecer vinha sobre mim, e eu fazia rejubilar-se o coração da viúva.

¹³Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

¹⁴vestia-me da retidão, e ela se vestia de mim; como manto e diadema era a minha justiça.

¹⁴I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

¹⁵Fazia-me olhos para o cego, e pés para o coxo;

¹⁵Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

¹⁶dos necessitados era pai, e a causa do que me era desconhecido examinava com diligência.

¹⁶Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

¹⁷E quebrava os caninos do perverso, e arrancava-lhe a presa dentre os dentes.

¹⁷Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

¹⁸Então dizia eu: No meu ninho expirarei, e multiplicarei os meus dias como a areia;

¹⁸Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

¹⁹as minhas raízes se estendem até as águas, e o orvalho fica a noite toda sobre os meus ramos;

¹⁹Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

²⁰a minha honra se renova em mim, e o meu arco se revigora na minhã mão.

²⁰Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

²¹A mim me ouviam e esperavam, e em silêncio atendiam ao meu conselho.

²¹Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

²²Depois de eu falar, nada replicavam, e minha palavra destilava sobre eles;

²²Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

²³esperavam-me como � chuva; e abriam a sua boca como � chuva tardia.

²³De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

²⁴Eu lhes sorria quando não tinham confiança; e não desprezavam a luz do meu rosto;

²⁴När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

²⁵eu lhes escolhia o caminho, assentava-me como chefe, e habitava como rei entre as suas tropas, como aquele que consola os aflitos.

²⁵Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.