¹Mas agora zombam de mim os de menos idade do que eu, cujos pais teria eu desdenhado de pôr com os cães do meu rebanho.

¹Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

²Pois de que me serviria a força das suas mãos, homens nos quais já pereceu o vigor?

²Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

³De míngua e fome emagrecem; andam roendo pelo deserto, lugar de ruínas e desolação.

³Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

⁴Apanham malvas junto aos arbustos, e o seu mantimento são as raízes dos zimbros.

⁴Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

⁵São expulsos do meio dos homens, que gritam atrás deles, como atrás de um ladrão.

⁵Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

⁶Têm que habitar nos desfiladeiros sombrios, nas cavernas da terra e dos penhascos.

⁶I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

⁷Bramam entre os arbustos, ajuntam-se debaixo das urtigas.

⁷Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

⁸São filhos de insensatos, filhos de gente sem nome; da terra foram enxotados.

⁸en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

⁹Mas agora vim a ser a sua canção, e lhes sirvo de provérbio.

⁹Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

¹⁰Eles me abominam, afastam-se de mim, e no meu rosto não se privam de cuspir.

¹⁰med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

¹¹Porquanto Deus desatou a minha corda e me humilhou, eles sacudiram de si o freio perante o meu rosto.

¹¹Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

¹²ë direita levanta-se gente vil; empurram os meus pés, e contra mim erigem os seus caminhos de destruição.

¹²Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

¹³Estragam a minha vereda, promovem a minha calamidade; não há quem os detenha.

¹³Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

¹⁴Vêm como por uma grande brecha, por entre as ruínas se precipitam.

¹⁴Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

¹⁵Sobrevieram-me pavores; é perseguida a minha honra como pelo vento; e como nuvem passou a minha felicidade.

¹⁵Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

¹⁶E agora dentro de mim se derrama a minha alma; os dias da aflição se apoderaram de mim.

¹⁶Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

¹⁷De noite me são traspassados os ossos, e o mal que me corrói não descansa.

¹⁷Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

¹⁸Pela violência do mal está desfigurada a minha veste; como a gola da minha túnica, me aperta.

¹⁸Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

¹⁹Ele me lançou na lama, e fiquei semelhante ao pó e � cinza.

¹⁹I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

²⁰Clamo a ti, e não me respondes; ponho-me em pé, e não atentas para mim.

²⁰Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

²¹Tornas-te cruel para comigo; com a força da tua mão me persegues.

²¹Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

²²Levantas-me sobre o vento, fazes-me cavalgar sobre ele, e dissolves-me na tempestade.

²²Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

²³Pois eu sei que me levarás � morte, e � casa do ajuntamento destinada a todos os viventes.

²³Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

²⁴Contudo não estende a mão quem está a cair? ou não clama por socorro na sua calamidade?

²⁴Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

²⁵Não chorava eu sobre aquele que estava aflito? ou não se angustiava a minha alma pelo necessitado?

²⁵Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

²⁶Todavia aguardando eu o bem, eis que me veio o mal, e esperando eu a luz, veio a escuridão.

²⁶Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

²⁷As minhas entranhas fervem e não descansam; os dias da aflição me surpreenderam.

²⁷Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

²⁸Denegrido ando, mas não do sol; levanto-me na congregação, e clamo por socorro.

²⁸Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

²⁹Tornei-me irmão dos chacais, e companheiro dos avestruzes.

²⁹En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

³⁰A minha pele enegrece e se me cai, e os meus ossos estão queimados do calor.

³⁰Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

³¹Pelo que se tornou em pranto a minha harpa, e a minha flauta em voz dos que choram.

³¹I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.