1Duši moji se gnusi življenje; zato naj tožba moja teče, govoril bodem v bridkosti duše svoje.
1Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
2Rečem Bogu: Ne obsojaj me; povej mi, zakaj se prepiraš z menoj?
2Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
3Ti li dobro de, da tlačiš, da zametaš rok svojih delo, s svetlobo pa obsevaš namero brezbožnih?
3Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
4Imaš li oči mesene, ali pa vidiš, kakor človek vidi?
4Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
5So li dnevi tvoji kakor dnevi smrtnika, ali leta tvoja omejena kakor dnevi človeka?
5Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
6da vprašuješ tako po krivdi moji in greh moj zasleduješ,
6eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
7dasi veš, da nisem kriv in da nikogar ni, ki more oteti iz tvoje roke!
7du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
8Roke tvoje so me upodobile in naredile vsega, kakor sem kroginkrog – in sedaj me zatiraš?
8Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
9Spomni se vendar, da si me kakor glino napravil, in hočeš me zopet vrniti v prah?
9Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
10Me li nisi kakor mleko ulil in strdil kakor sir?
10Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
11S kožo in mesom si me oblekel, s kostmi in kitami si me prepletel.
11Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
12Življenje in milost si mi daroval in s svojo skrbjo mi duha varoval.
12Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
13A tole si skrival v srcu svojem, vem, da ti je bilo to v mislih:
13Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
14ako bom grešil, da name boš strogo pazil in krivde moje me ne boš oprostil.
14om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
15Ako sem krivično ravnal, gorje mi! in čeprav bi bil pravičen, si ne upam povzdigniti glave, nasičen sramote in zroč bedo svojo.
15Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
16In ako bi povzdignil glavo, podil me boš kakor lev in zopet izkazoval čudovito moč svojo na meni;
16Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
17vnovič postaviš priče svoje proti meni in pomnožiš nevoljo svojo zoper mene, vedno nova krdela in vojske boš pošiljal nadme.
17Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
18Zakaj si mi dal priti iz materinega telesa? Naj bi bil umrl in nobeno oko me ne bi bilo videlo!
18Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
19Naj bi bil, kakor bi ne bil živel nikdar, od materinega telesa naj bi bil prenesen v grob!
19hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
20Ni li dni mojih malo? Odnehaj, obrni se od mene, da se malo razvedrim,
20Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
21preden odidem, odkoder se ne vrnem, v deželo temine in smrtne sence,v deželo temnejšo od mraka, kjer je le senca smrti in nered, kjer noč najbolj črna se šteje za svetlost.
21innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
22v deželo temnejšo od mraka, kjer je le senca smrti in nered, kjer noč najbolj črna se šteje za svetlost.
22till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.