¹In Job odgovori in reče:

¹Därefter tog Job till orda och sade:

²Enakih reči sem že slišal veliko; sitni ste vi tolažniki vsi!

²Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.

³Je li že konec vetrovitim besedam? ali kaj te draži, da odgovarjaš?

³Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?

⁴Lahko bi tudi jaz govoril kakor vi! Ako bi duša vaša bila na mojem mestu, lahko bi spletal besede zoper vas in zmajeval z glavo nad vami;

⁴Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.

⁵rad bi vas krepčal z usti svojimi in usten mojih tolažba naj bi vam lajšala bol.

⁵Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

⁶Ako govorim, se ne ustavi bolečina moja, ako pa molčim, koliko pojemlje?

⁶Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

⁷Res me je že Bog trudnega storil; – opustošil si vso družino mojo.

⁷Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.

⁸Trdo si me zgrabil, za pričo zoper mene; in postavila se je proti meni moja shiranost, pričujoč zoper mene.

⁸Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

⁹Raztrgal me je v jezi svoji in preganjal, škripal je z zobmi nad menoj; kot nasprotnik moj me ostro gleda z očmi svojimi.

⁹I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

¹⁰Razdrli so usta svoja zoper mene, zasramujoč so me bili v lice, v trumo se zbirajo zoper mene.

¹⁰Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.

¹¹Bog mogočni me je izročil malopridnežem, pahnil me je v roke brezbožnežem.

¹¹Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.

¹²Užival sem mir, pa me je strl, zgrabil me je za tilnik in me raztrupal, postavil me je za cilj svojim pšicam.

¹²Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;

¹³Obkolili so me strelci njegovi, razklal mi je obisti nemilo, na tla je cedil žolč mojo.

¹³från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.

¹⁴Vsekava mi rano za rano, zaganja se vame kakor vojni junak.

¹⁴Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.

¹⁵Raševino sem sešil vrh kože svoje, onečedil sem v prahu rog svoj.

¹⁵Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,

¹⁶Moj obraz gori od jokanja in na trepalnicah mi je senca smrti –

¹⁶Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.

¹⁷dasi ni nasilstva na rokah mojih in je čista molitev moja.

¹⁷Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!

¹⁸O zemlja, ne zakrij moje krvi, in vpitju mojemu ne bodi počivališča!

¹⁸Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.

¹⁹Ali že sedaj, glej, v nebesih je priča moja in ta, ki zame pričuje, je na višavah.

¹⁹Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.

²⁰Moji prijatelji so mi zasmehovalci: moje oko se solzi k Bogu,

²⁰Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,

²¹da izvrši pravico za moža proti Bogu in razsodi med sinom človeškim in prijateljem njegovim!Kajti ko mine malo let, odidem po poti, po kateri se ne vrnem več.

²¹Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.

²²Kajti ko mine malo let, odidem po poti, po kateri se ne vrnem več.

²²Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.