¹Duh moj je raztresen, dnevi mi dotekajo, grobovi me čakajo.

¹Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.

²Res zasmehljivci so pri meni, in oko moje mora gledati njih bridko žaljenje.

²Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

³Zastavi se, prosim, jamči zame pri sebi! kdo mi sicer v roko udari za poroštvo?

³Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?

⁴Kajti njih srca si zaprl razumu, zato jim ne daš prevladovati.

⁴Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.

⁵Če kdo ponuja prijatelje v plen, otrokom njegovim morajo oči shirati.

⁵Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.

⁶On me je tudi postavil v prislovico ljudem, in obraz moj jim je v pljuvanje.

⁶Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.

⁷In oko moje je potemnelo od nevolje, in kakor senca je slednji moj ud.

⁷Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

⁸Pošteni ostrme ob tem, in nedolžni se ujezi nad bogapozabnikom.

⁸De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.

⁹A pravični bo vztrajal na poti svoji, in kdor je čistih rok, bo dobival vedno več moči.

⁹Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.

¹⁰Ali vi vsi, le prihajajte zopet sem! modrega vendar ne najdem med vami.

¹⁰Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

¹¹Dnevi moji so minili, načrti so se mi izjalovili, kar sem jih gojil v srcu svojem.

¹¹Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.

¹²Noč mi izpreminjajo v dan, svetloba, pravijo, je blizu tam, kjer je tema.

¹²Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

¹³Ako čakam, da dobim v šeolu dom, ako sem si v temoti postlal ležišče,

¹³Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger;

¹⁴ako sem dejal grobu: Oče moj si! in črvadi: Mati si moja in sestra moja!

¹⁴till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».

¹⁵kje je potem nada moja? da, nada moja, kdo jo bo gledal?Zaide doli do zapahov šeola, ko bomo vsi vkup počivali v prahu.

¹⁵Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?

¹⁶Zaide doli do zapahov šeola, ko bomo vsi vkup počivali v prahu.

¹⁶Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet.