¹Zakaj ni vnaprej določil Vsemogočni sodnih rokov? in zakaj ne vidijo, kateri ga poznajo, njegovih sodnih dni?

¹Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar? varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?

²Krivičniki prestavljajo mejnike, plenijo črede in jih sebi pasejo.

²Se, råmärken flyttar man undan, rövade hjordar driver man i bet;

³Osle sirotam odganjajo in vdovam jemljejo v zastavo vole.

³de faderlösas åsna för man bort och tager änkans ko i pant.

⁴Ubožce pehajo s cest, krotki, kar jih je v deželi, se morajo skrivati vsi.

⁴Man tränger de fattiga undan från vägen, de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.

⁵Glej, kakor divji osli v pustinji hodijo ubožci na delo svoje, marljivo iščoč plena: puščava jim daje hrane za njih otroke.

⁵Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen; dit gå de och möda sig och söka något till täring; hedmarken är det bröd de hava åt sina barn.

⁶Na polju žanjejo žito krivičnikovo in paberkujejo v njegovem vinogradu.

⁶På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta, de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård.

⁷Nagi leže vso noč, ker nimajo obleke, in nimajo odeje v mrazu.

⁷Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder; de hava intet att skyla sig med i kölden.

⁸Lijak z gora jih premoči, in ker nimajo strehe, se oklepajo skalovja. –

⁸Av störtskurar från bergen genomdränkas de; de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.

⁹Siroto od prsi trgajo krivičniki, in kar ima na sebi ubožec, jemljejo v zastavo. –

⁹Den faderlöse slites från sin moders bröst, och den betryckte drabbas av utpantning.

¹⁰Goli hodijo, brez oblačila, in lačni nosijo bogatinom snope;

¹⁰Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder, hungrande nödgas de bära på kärvar.

¹¹v njih hramih jim morajo delati olje, tlačijo v tlačilnici in žeje se suše.

¹¹Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja, de få trampa vinpressar och därvid lida törst.

¹²Iz mesta se sliši ječanje umirajočih, in duša ranjencev vpije. A Bog tega ne šteje za nepristojnost!

¹²Utstötta ur människors samfund jämra de sig, ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop. Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.

¹³Drugi pa so sovražniki svetlobe: njenih potov ne poznajo, na njenih stezah ne ostajajo.

¹³Andra hava blivit fiender till ljuset; de känna icke dess vägar och hålla sig ej på dess stigar.

¹⁴Ob jutranjem svitu vstaja razbojnik, mori ubožca in potrebnega, in po noči je kakor tat.

¹⁴Vid dagningen står mördaren upp för att dräpa den betryckte och fattige; och om natten gör han sig till tjuvars like.

¹⁵In oko prešeštnikovo čaka, da nastane mrak, češ: Nobeno oko me ne zagleda, in krinko si dene na obraz.

¹⁵Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen, han tänker: »Intet öga får känna igen mig», och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte.

¹⁶V temi vdirajo v hiše; po dnevi se zapirajo, svetlobe ne poznajo.

¹⁶När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen, men under dagen stänga de sig inne; ljuset vilja de icke veta av.

¹⁷Kajti najbolj črna tema jim je vsem jutro, ker vsak izmed njih je vešč grozotam črne teme.

¹⁷Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon, med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna.

¹⁸Hiter je v teku svojem po površju vodá; njih delež je proklet na zemlji; ne hodi več po poti proti vinogradom.

¹⁸»Men hastigt», menen I, »ryckes en sådan bort av strömmen, förbannad bliver hans del i landet; till vingårdarna får han ej mer styra sina steg.

¹⁹Suša in vročina odpravita snežnico: enako šeol tiste, ki so grešili.

¹⁹Såsom snövatten förtäres av torka och hetta, så förtär dödsriket den som har syndat.

²⁰Mati pozabi takega, črvadi bo dobro teknil, ne bodo se ga več spominjali; tako bo strta kakor drevo nepravičnost

²⁰Hans moders liv förgäter honom, maskar frossa på honom, ingen finnes, som bevarar hans minne; såsom ett träd brytes orättfärdigheten av.

²¹tistega, ki je plenil nerodovitno, ki ni rodila, in vdovi ničesar ni storil dobrega.

²¹Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder, och när någon icke gör gott mot änkan.»

²²Bog pa z močjo svojo dolgo vzdržuje mogočneže; marsikateri še vstane, ko je že obupal nad življenjem.

²²Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft, de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet;

²³Bog mu daje varnosti, in on se naslanja nanjo; toda oči Njegove so nad njih poti.

²³han giver dem trygghet, så att de få vila, och hans ögon vaka över deras vägar.

²⁴Stopijo visoko, a malo le, pa jih ni več; zvrnejo se, smrt jih pograbi kakor vse druge, posečeni bodo kakor dozoreli klasovi.Ni li tako? Kdo dokaže, da lažem, in dene v nič govor moj?

²⁴När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd, de sjunka då ned och dö som alla andra; likasom axens toppar vissna de bort.

²⁵Ni li tako? Kdo dokaže, da lažem, in dene v nič govor moj?

²⁵Är det ej så, vem vill då vederlägga mig, vem kan göra mina ord om intet?