1Sedaj pa se mi smejejo mlajši od mene, ki njih očetov nisem maral pridružiti psom črede svoje.
1Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2Kaj bi mi bila tudi koristila krepkost njih rok? saj jim je izginila mladostna čvrstost.
2Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3Shujšani od stradanja in lakote, glojejo suho zemljo, ki je od nekdaj pusta in prazna.
3Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4Trgajo lobodo ob grmeh, in korenina bodičevja je njih hrana.
4Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5Izganjajo jih ljudje izmed sebe, vpijejo za njimi kakor za tatovi.
5Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6Po strašnih prepadih morajo bivati, po jamah in skalnih votlinah.
6I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7Izza grmovja vreščijo, med koprivami se zbirajo –
7Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8otroci bedakov, da, otroci brezčastnežev, z bičem izgnani iz dežele!
8en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9In tem sem sedaj v zabavljivo pesem, postal sem jim v prislovico!
9Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10Gnusim se jim, stopajo daleč od mene in ne prizanašajo licu mojemu s pljuvanjem.
10med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11Kajti Bog mi je razrešil vrv življenja in me ponižal, zato so si popustili uzdo pred menoj.
11Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12Na desnici se mi postavlja tista zalega, noge mi odpahujejo stran, zoper mene napravljajo poti svoje, meni v pogubo.
12Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13Razdirajo stezo mojo, pospešujejo mi pogubo, oni, ki sami so brez pomočnika.
13Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14Kakor skozi širok predor se rinejo sem, lomasteč se vale nadme.
14Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15Strahote so se obrnile proti meni. Čast moja se je razprhnila kakor v viharju, in sreča moja je minila kakor leteč oblak.
15Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16In sedaj se razliva v meni duša moja; dohiteli so me bede polni dnevi.
16Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17Noč mi vrta po kosteh, da se mi drobé, in glodajoče bolečine mi ne mirujejo.
17Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18Vsled velike sile bolezni se mi grdo prilega obleka, oklepa me kakor telovnika mojega ovratnik.
18Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19Pahnil me je v blato, da sem enak prahu in pepelu.
19I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20Vpijem k tebi, a mi ne odgovarjaš, stojim proseč, pa me le strmo gledaš.
20Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21Izpreobrnil si se v grozovitnega meni, z močjo roke svoje me preganjaš.
21Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22Vzdiguješ me gori na veter, da bi odletel in se razrušil v šumu viharja.
22Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23Kajti vem, da me odpelješ v smrt in v hišo, ki je določena vsem živečim.
23Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24Toda ne iztegne li kdo roke svoje, ko pada? in če kdo gine, ne vpijejo li za pomoč?
24Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25Ali nisem jokal nad njim, ki ga je zadela nesreča? ni li mi bilo v duši žal siromaka?
25Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26Kajti čakal sem dobrega, a prišlo je hudo, nadejal sem se svetlobe, a prišla je tema.
26Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27Osrčje moje v bridkosti kipi in ne miruje, zadeli so me mučni dnevi.
27Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28Žalujoč hodim semtertja, brez solnca, stojim v zboru in vpijem za pomoč.
28Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29Brat sem postal šakalom, nojem pa tovariš.
29En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30Koža mi je očrnela in se lupi raz mene, kosti moje goré od vročine.In tako se je premenila harfa moja v žalostinko in piščal moja v jokanja glas.
30Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31In tako se je premenila harfa moja v žalostinko in piščal moja v jokanja glas.
31I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.