¹Ni li vojna služba človekovo življenje na zemlji in dnevi njegovi enaki dnevom najemnikovim?

¹En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

²Kakor si suženj želi sence in kakor najemnik pričakuje mezde:

²Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

³tako sem dobil v delež mesece ničemurnosti in trudapolne noči so mi odmenjene.

³Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

⁴Kadar ležem, pravim: Kdaj vstanem? A večer se vleče prepočasno in dosita mi je premetavanja po postelji do svita.

⁴Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

⁵Moje meso je oblečeno s črvadjo in prašno skorjo, koža se mi grbanči in iznova prepušča gnoj.

⁵Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

⁶Dnevi moji so hitrejši nego tkalčev čolnek in minevajo brez nade.

⁶Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

⁷Pomni, da je življenje moje sapa! Ne bo zopet sreče gledalo moje oko.

⁷Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

⁸Ne bo me gledalo oko tistega, ki me vidi; obrneš li oči svoje vame, ne bo me več!

⁸Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

⁹Kakor oblak gine in izgine, tako ne pride več gori, kdor stopi v šeol [T. j. kraj, kjer bivajo duše mrtvih, država smrti, smrtno kraljestvo.];

⁹Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån.

¹⁰ne vrne se več v hišo svojo, ne pozna ga več kraj njegov.

¹⁰Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

¹¹Zato ne morem tudi jaz braniti ustom svojim, govoril bom v duha svojega stiski, žaloval v duše svoje bridkosti.

¹¹Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

¹²Sem li mar morje ali pošast morska, da si postavil stražo zoper mene?

¹²Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

¹³Kadar si rečem: Postelja moja me potolaži, ležišče moje mi pomore trpeti žalovanje:

¹³När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

¹⁴tedaj me strašiš s sanjami in s prikaznimi me spravljaš v trepet,

¹⁴då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

¹⁵da voli duša moja zadušenje in bi rajši bil mrtev nego suho okostje.

¹⁵Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

¹⁶Zamrzelo mi je življenje – ne hotel bi živeti vekomaj. Odnehaj! kajti kakor sapa so dnevi moji.

¹⁶Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

¹⁷Kaj je človek, da ga toliko ceniš in da ga imaš v mislih

¹⁷Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

¹⁸in ga vsako jutro obiskuješ in vsak hip izkušaš?

¹⁸synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

¹⁹Kako dolgo se ne ozreš stran od mene, ne odnehaš, da požrem svojo slino?

¹⁹Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

²⁰Ako sem grešil, kaj morem storiti tebi, o opazovalec ljudi! Zakaj si me postavil za cilj svojim pšicam, da sem postal breme samemu sebi?Zakaj ne odpustiš prestopka mojega in ne odpraviš krivice moje? Kajti sedaj ležem v prah, in če me boš iskal jutri, me ne bode.

²⁰Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

²¹Zakaj ne odpustiš prestopka mojega in ne odpraviš krivice moje? Kajti sedaj ležem v prah, in če me boš iskal jutri, me ne bode.

²¹Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.