1Munhu akazvarwa nomukadzi anamazuva mashoma, azere nokutambudzika.
1Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
2Anobuda seruva, ndokusvava; Anotizawo somumvuri, haagari.
2lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
3Ko munotarira munhu akadai nameso enyu, Muchinditonga here?
3Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
4Ndianiko angabudisa chinhu chakanaka pane chakaipa? Hakuna.
4Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
5Mazuva ake zvaakatarwa, mwedzi yake yakaverengwa nemi, Makamutarira miganho yaasingatenderwi kudarika;
5Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
6Regai kumucherekedza, azorore, Kusvikira apedza zuva rake somubatiri.
6vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
7nekuti kana muti uchinge watemwa, kune tariro kuti uchabudazve, Uye kuti davi rawo nyoro haringaperi.
7För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
8Kunyange mudzi wawo ukakwegurira muvhu, Nehunde yawo ikafa pasi;
8Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
9Kunyange zvakadaro uchabukira kana wanzwa kunhuhwira kwemvura, Ndokubudisa matavi somuti muduku.
9så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
10Asi munhu anofa, akaparara hake; Zvirokwazvo munhu anorega kufema, zvino aripiko?
10Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
11Mvura inopera pagungwa, Uye rwizi runopera nokupwa;
11Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
12Saizvozvo munhu anovata pasi, akasamukazve; Havazomukizve kusvikira denga rapera, Havangamutswi pahope dzavo.
12så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
13Dai muchindivanza henyu paSheori, Muchindichengeta pakavanda, kusvikira hasha dzenyu dzapfuura, Munditemere nguva yakatarwa, yamungandirangarira nayo.
13Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --
14Kana munhu achinge afa, angararamazve here? Ndaimira hangu mazuva ose okutambudzika kwangu, Kusvikira kusunungurwa kwangu kuchisvika.
14fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
15Maizodana, ini ndikakupindurai; Maishuva basa ramaoko enyu.
15Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
16Asi zvino munoverenga nhambwe dzangu;
16ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
17Kudarika kwangu kwakasungirwa muhombodo, Munosunga zvakaipa zvangu.
17I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
18Gomo kana richiwa zvirokwazvo rinopfupfunyuka, Uye dombo rinobviswa panzvimbo yaro;
18Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
19Mvura inochera mabwe; Kuyerera kwayo kunokukura guruva renyika;. imwi munoparadza tariro yomunhu.
19såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
20Munomukunda nokusingaperi, iye akapfuura hake; Munoshandura chiso chake, ndokumudzinga.
20Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
21Vana vake vanokudzwa iye asingazvizivi; Vanoderedzwa, asi iye haaoni vachiitirwa izvozvo.
21Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
22Asi kana ari iye, nyama yake inorwadziwa, Mweya wake unochema mukati make.
22Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.