¹Ipapo Jobho akapindura,, akati,

¹Därefter tog Job till orda och sade:

²Inzwai zvakanaka kutaura kwangu; Munyaradzwe nazvo.

²Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.

³Ndiregei, nditaurewo; Kana ndapedza kutaura, mungandiseka henyu.

³Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.

⁴Kana ndirini, ndinochema kuvanhu here? Ndingaregereiko kupera moyo?

⁴Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?

⁵Nditarirei, mushamiswe, Muise ruoko rwenyu pamuromo.

⁵Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.

⁶Kunyange ndozvirangarira ndinotambudzika, Kutya kukuru kunobata nyama yangu.

⁶Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.

⁷Vakaipa vanoraramireiko, Vachikwegura nokuwedzerwa simba here?

⁷Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?

⁸Vana vavo vanosimbiswa pamwechete navo pamberi pavo, Navazukuru vavo vachizviona nameso avo.

⁸De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.

⁹Dzimba dzavo dzinorugare, hadzityiswi, Uye shamhu yaMwari haigari ichivarova.

⁹Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.

¹⁰Hando yavo inoberekesa, isingakoni, Mhou yavo inobereka, isingasvodzi.

¹⁰När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.

¹¹Vanobudisa pwere dzavo seboka ramakwai; Vana vavo vanotamba.

¹¹Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.

¹²Vanoimba vachiridzirwa ngoma nembira, Vanofara vachiridzirwa nyere.

¹²De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.

¹³Vanopedza mazuva avo vachifara, Vanoburukira kuSheori kamwe-kamwe.

¹³De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid.

¹⁴Kunyange zvakadaro vanoti kuna Mwari, Ibvai kwatiri; nekuti hatidi kuziva nzira dzenyu.

¹⁴Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.

¹⁵Iye waMasimbaose ndianiko, kuti timushumire? Tichabatsirwa neiko kana tikakumbirisa kwaari?

¹⁵Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»

¹⁶Tarirai, kufara kwavo hakuzi mumaoko avo; Mano avakaipa ari kure neni.

¹⁶Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

¹⁷Ko mwenje wavakaipa unodzimwa kangani? Njodzi yavo inovavinga kanganiko? Mwari anovapavhurira kutambudzika pakutsamwa kwake kanganiko?

¹⁷Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?

¹⁸Vanotongofanana namakoto anopepereswa nemhepo here? Nehundi inotorwa nedutu remhepo?

¹⁸De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.

¹⁹imwi munoti, Mwari anochengetera vana vake zvakaipa. Ngaamutsive iye amene, azvizive.

¹⁹»Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.

²⁰Meso ake amene ngaaone kuparadzwa kwake, Iye ngaamwe kutsamwa kowaMasimbaose.

²⁰Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.

²¹Nekuti achava nehanya yeiko neimba yake kana aenda, Kana kuwanda kwemwedzi yake kwatapudzwa.

²¹Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?

²²Ndianiko angadzidzisa Mwari kuziva, Zvaari iye anotonga vari kumusoro?

²²»Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»

²³Mumwe anofa achine simba rake rose, Akafara chose anorugare.

²³Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;

²⁴Mazamu ake azere nomukaka, mwongo wamafupa ake wakanyorova.

²⁴hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.

²⁵Mumwe anofa ane shungu dzomoyo, asina kutongoravira zvakanaka.

²⁵Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.

²⁶Vanovata pasi pamwechete paguruva, Honye dzinovafukidza vose.

²⁶Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.

²⁷Tarirai ndinoziva kufunga kwenyu, Namano akaipa amunondifungira.

²⁷Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.

²⁸Nekuti munoti, Imba yomuchinda iripiko? Tende raigarwa nowakaipa riripiko?

²⁸I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»

²⁹Hamuna kubvunza here vanofamba nenzira? Hamuzivi zviratidzo zvavo here?

²⁹Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:

³⁰Kuti munhu wakaipa anoregerwa pazuva renjodzi, pazuva rokutsamwa kukuru vanobviswa.

³⁰att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?

³¹Ndianiko angamuzivisa mufambiro wake pachena? Ndiani achamutsiva zvaakaita here?

³¹Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?

³²Zvino anotakurirwa kuhwiro, kurindwe churu chake.

³²Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.

³³Mavhinga omupata achamunakira, Vanhu vose vachamutevera, Sezvaakatungamirirwa navasingaverengwi.

³³Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.

³⁴Zvino munondinyaradza sei nezvisina maturo, Zvamasarirwa nenhema dzoga pakupindura kwenyu?

³⁴Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.