¹Ipapo Erifazi muTemani akapindura, akati,

¹Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

²Kana munhu akaidza kutaurirana newe, iwe uchava neshungu here? Asi ndiani angazvidzora, akasataura hake?

²Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

³Tarira, iwe wakadzidzisa vazhinji, Iwe wakasimbisa maoko akashaiwa simba.

³Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

⁴Mashoko ako akatsigira akanga achivavarira kuwa, Iwe wakasimbisa mabvi akanga achigweda-gweda.

⁴dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

⁵Asi zvino zvasvika kwauri, iwe woshaiwa simba, Zvakubata, zvino wotambudzika.

⁵Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

⁶Ko kutya kwako Mwari harizi simba rako here? Kururama kwenzira dzako haizi tariro yako here?

⁶Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

⁷Rangarira hako, ndianiko asine mhaka akatongoparara? Kana vakarurama vakatongoparadzwa papi?

⁷Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

⁸Sezvandakaona ini, vanhu, vanorimira zvakaipa Navanodzvara zvakashata, ndivo vanokohwawo izvozvo.

⁸Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

⁹Vanoparadzwa nomweya waMwari, Vanopedzwa nokufema kokutsamwa kwake.

⁹för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

¹⁰Kunduruma kweshumba nenzwi reshumba inehasha, Nameno evana veshumba anoparadzwa.

¹⁰Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

¹¹Shumba, yakwegura, inofa nokushaiwa zvingabata; Navana veshumbakadzi vanoparadzirwa.

¹¹Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

¹²Zvino ndakaziviswa shoko rakavanda; Nzeve yangu yakanzwa zeve-zeve raro.

¹²Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

¹³Pandangariro dzinobva pane zvinoonekwa usiku, Kana vanhu vabatwa nehope huru;

¹³När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

¹⁴Kutya nokubvunda kwakandiwira, Kwakabvundisa mafupa angu ose.

¹⁴då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

¹⁵Ipapo mweya wakapfuura pamberi pechiso changu; Mvere dzenyama yangu dzikasimuka.

¹⁵En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

¹⁶Wakamira, asi ndakanga ndisingagoni kuona kuti akadini; Mufananidzo wangu wakange uri pamberi pameso angu; Kunyarara kukavapo, ndikanzwa inzwi richiti,

¹⁶Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

¹⁷Ko munhu, anofa, angakunda Mwari pakururama here? Ko munhu angakunda Muiti wake pakunaka here?

¹⁷»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

¹⁸Tarirai, haatendi varanda vake; Vatumwa vake anovapa mhaka achiti mapenzi;

¹⁸Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

¹⁹Ndoda vanogara mudzimba dzevhu, Nheyo dzadzo dzakateyiwa paguruva, Dzinopwanyiwa sezvifusi.

¹⁹huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

²⁰Vanoparadzwa pakati pamagwanani namadekwana; Vanoparara nokusingaperi, pasina munhu ane hanya nazvo.

²⁰när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

²¹Ko bote retende ravo harina kuvhomorwa pamwechete navo here? Vanofa vasina uchenjeri.

²¹Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»