1(H39-4) ¿Sabes tú el tiempo en que paren las cabras monteses? ¿O miraste tú las ciervas cuando están pariendo?
1Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,
2(H39-5) ¿Contaste tú los meses de su preñez, Y sabes el tiempo cuando han de parir?
2när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret?
3(H39-6) Encórvanse, hacen salir sus hijos, Pasan sus dolores.
3Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?
4(H39-7) Sus hijos están sanos, crecen con el pasto: Salen y no vuelven á ellas.
4Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
5(H39-8) ¿Quién echó libre al asno montés, y quién soltó sus ataduras?
5Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
6(H39-9) Al cual yo puse casa en la soledad, Y sus moradas en lugares estériles.
6De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
7(H39-10) Búrlase de la multitud de la ciudad: No oye las voces del arriero.
7Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
8(H39-11) Lo oculto de los montes es su pasto, Y anda buscando todo lo que está verde.
8Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
9(H39-12) ¿Querrá el unicornio servirte á ti, Ni quedar á tu pesebre?
9Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
10(H39-13) ¿Atarás tú al unicornio con su coyunda para el surco? ¿Labrará los valles en pos de ti?
10Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
11(H39-14) ¿Confiarás tú en él, por ser grande su fortaleza, Y le fiarás tu labor?
11Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
12(H39-15) ¿Fiarás de él que te tornará tu simiente, Y que la allegará en tu era?
12Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
13(H39-16) ¿Diste tú hermosas alas al pavo real, O alas y plumas al avestruz?
13Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
14(H39-17) El cual desampara en la tierra sus huevos, Y sobre el polvo los calienta,
14Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
15(H39-18) Y olvídase de que los pisará el pie, Y que los quebrará bestia del campo.
15Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
16(H39-19) Endurécese para con sus hijos, como si no fuesen suyos, No temiendo que su trabajo haya sido en vano:
16Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
17(H39-20) Porque le privó Dios de sabiduría, Y no le dió inteligencia.
17Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
18(H39-21) Luego que se levanta en alto, Búrlase del caballo y de su jinete.
18Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
19(H39-22) ¿Diste tú al caballo la fortaleza? ¿Vestiste tú su cerviz de relincho?
19Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
20(H39-23) ¿Le intimidarás tú como á alguna langosta? El resoplido de su nariz es formidable:
20Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
21(H39-24) Escarba la tierra, alégrase en su fuerza, Sale al encuentro de las armas:
21Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
22(H39-25) Hace burla del espanto, y no teme, Ni vuelve el rostro delante de la espada.
22Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
23(H39-26) Contra él suena la aljaba, El hierro de la lanza y de la pica:
23Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
24(H39-27) Y él con ímpetu y furor escarba la tierra, Sin importarle el sonido de la bocina;
24Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
25(H39-28) Antes como que dice entre los clarines: Ea! Y desde lejos huele la batalla, el grito de los capitanes, y la vocería.
25Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
26(H39-29) ¿Vuela el gavilán por tu industria, Y extiende hacia el mediodía sus alas?
26Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
27(H39-30) ¿Se remonta el águila por tu mandamiento, Y pone en alto su nido?
27Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
28(H39-31) Ella habita y está en la piedra, En la cumbre del peñasco y de la roca.
28För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
29(H39-32) Desde allí acecha la comida: Sus ojos observan de muy lejos.
29Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
30(H39-33) Sus pollos chupan la sangre: Y donde hubiere cadáveres, allí está.
30Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
31På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
32Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
33Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
34Så svarade nu HERREN Job och sade:
35Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!
36Job svarade HERREN och sade:
37Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.
38En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.