1 Daahir, nzarfu guusu go no, Wura kaŋ i ga hanse mo, a nango go no.
1Silvret har ju sin gruva, sin fyndort har guldet, som man renar;
2 Ganda laabo ra no i ga guuru fansi, Tondi ra mo no i ga guuru-say mannandi.
2järn hämtas upp ur jorden, och stenar smältas till koppar.
3 Boro ga hirri daŋ kubay se, A ga koy tondi ceeciyaŋ hala kubay da kubay bi tik ra, Hala hirro me gaa.
3Man sätter då gränser för mörkret, och rannsakar ned till yttersta djupet,
4 A ga guusu fansi mo kaŋ ga mooru naŋ kaŋ borey ga goro. Nango dinya boro ce taamey gaa, Borey se nangu mooro i ga taŋ ka sooli.
4Där spränger man schakt långt under markens bebyggare, där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot, där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.
5 Zama laabo wo, a ra no ŋwaari ga fun, A cira mo i g'a bare, danga mate kaŋ danji ga te.
5Ovan ur jorden uppväxer bröd, men därnere omvälves den såsom av eld.
6 Laabo tondey ra no i ga safir* gudey kaa, I ga du wura a gudey ra.
6Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste, guldmalm hämtar man ock där.
7 Curo kaŋ ga ham ŋwa si fonda din bay, Gabu moy mana di a ce fo.
7Stigen ditned är ej känd av örnen, och falkens öga har ej utspanat den;
8 Ganji hamey kaŋ ga zankam mana noodin taamu, Muusu beeri futo mana bisa noodin.
8den har ej blivit trampad av stolta vilddjur, intet lejon har gått därfram.
9 A ga nga kambe salle captu tondi boŋ, A ga tondi kuukey sambu mo hala i tiksey gaa, K'i ganandi.
9Ja, där bär man hand på hårda stenen; bergen omvälvas ända ifrån rötterna.
10 A na hari zuray fondo fansi tondey ra, A moy goono ga di hay kulu kaŋ gonda darza.
10In i klipporna bryter man sig gångar, där ögat får se allt vad härligt är.
11 A ga goorey lutu hal i ma si zuru, Haŋ kaŋ go tugante mo, a g'a kaa taray kaari ra.
11Vattenådror täppas till och hindras att gråta. Så dragas dolda skatter fram i ljuset.
12 Amma man gaa no i ga laakal gar? Fahamay mo, man no a go?
12Men visheten, var finnes hon, och var har förståndet sin boning?
13 Boro s'a hay bay, I s'a gar mo fundikooney laabo ra.
13Priset för henne känner ingen människa; hon står ej att finna i de levandes land.
14 Guusuyaŋ ne: ‹A si ay ra.› Teeku ne: ‹Manti ay banda no a go.›
14Djupet säger: »Hon är icke här», och havet säger: »Hos mig är hon icke.»
15 Wura si naŋ boro ma hin ka du a, I si nzarfu mo neesi ka ne i g'a hay bana.
15Hon köper icke för ädlaste metall, med silver gäldas ej hennes värde.
16 I s'a nooru kosu nda Ofir wura, Wala nda oniks* kaŋ nooro ga baa, wala safir tondi.
16Hon väges icke upp med guld från Ofir, ej med dyrbar onyx och safir.
17 Wura wala diji sinda hina ka ciya a wadde, I s'a barmay te mo da wura hanno jinay.
17Guld och glas kunna ej liknas vid henne; hon får ej i byte mot gyllene klenoder.
18 I si koral* wala kristal* ciine te, Oho, laakal nooru bisa tondi hiir'ize caadante.
18Koraller och kristall må icke ens nämnas; svårare är förvärva vishet än pärlor.
19 Etiyopi laabo topaz*, i s'a kar a gaa, I si nga nda wura zalla deedandi care gaa ka neesi mo.
19Etiopisk topas kan ej liknas vid henne; hon väges icke upp med renaste guld.
20 To, mana gaa binde no laakal wo ga fun? Mana gaa no fahamay nango go?
20Ja, visheten, varifrån kommer väl hon, och var har förståndet sin boning?
21 Za kaŋ tugante no a go fundikooni kulu se, Daabante mo no a go beene curey se.
21Förborgad är hon för alla levandes ögon, för himmelens fåglar är hon fördold;
22 Halaciyaŋ nda buuyaŋ ne: ‹Iri maa a baaru nda hanga maayaŋ.›
22avgrunden och döden giva till känna; »Blott hörsägner om henne förnummo våra öron.»
23 Irikoy hinne no ga faham d'a fonda, Nga mo no g'a nango bay.
23Gud, han är den som känner vägen till henne, han är den som vet var hon har sin boning.
24 Zama a ga guna hala ndunnya me, A ga di hay kulu kaŋ go beena cire.
24Ty han förmår skåda till jordens ändar, allt vad som finnes under himmelen ser han.
25 Saaya kaŋ a na tiŋay daŋ haw se, Oho, hal a na harey neesi nda deedandiyaŋ hari,
25När han mätte ut åt vinden dess styrka och avvägde vattnen efter mått,
26 Saaya kaŋ a na lordi te beene hari se, Da fondo mo koyne maliyaŋ kaatiyaŋey se,
26när han stadgade en lag för regnet och en väg för tordönets stråle,
27 Waato din no a di laakal, a n'a baaru dede mo. A n'a sinji, oho, a n'a gundu kaa taray.
27då såg han och uppenbarade henne, då lät han henne stå fram, då utforskade han henne.
28 Boro mo se a ne: ‹Guna, boro ma humburu Koy Beero, nga no ga ti laakal. Boro ma fay da goy laaley mo, nga no ga ti fahamay.› »
28Och till människorna sade han så: »Se Herrens fruktan, det är vishet, och att fly det onda är förstånd.»