1 Ayuba ye ka nga misa sambu ka ne:
1Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 «Doŋ d'ay go mate kaŋ ay go waato, handu bandey ra! Sanda jirbey kaŋ ra Irikoy go ga haggoy d'ay,
2Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
3 Saaya kaŋ cine a fitilla ga kaari ay boŋ, A kaaro ra mo no ay ga dira kubay ra.
3då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
4 Doŋ day ya ye ka te mate kaŋ cine ay go waato kaŋ ay ya sahãkooni no, Waato kaŋ Irikoy corotara g'ay nangora batu!
4Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
5 Saaya din ra Hina-Kulu-Koyo go ay banda jina, Ay izey mo go g'ay windi.
5då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
6 Saaya din cine i g'ay ce taamey nyun nda haw ji, Tondi mo go ga ji dooru ay se danga gooru cine.
6då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
7 Saaya din cine, kaŋ ay ga fatta ka koy gallu meyo gaa, Ay g'ay nangora soola batama windanta ra,
7När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
8 Arwasey ga di ay, i ga tugu, Dottijey mo ga tun ka kay.
8då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
9 Mayraykoyey na sanney naŋ, I na kambe dake ngey meyey gaa ka dangay siw!
9Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
10 Boro beerey jindey dangay, I deeney naagu i daaney gaa.
10furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
11 Waato, hanga kaŋ maa ay se g'ay sifa, Saaya kaŋ mo di ay mo, a g'ay seeda.
11Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
12 Zama ay na alfukaaru kaŋ hẽ faaba, Nga nda alatuumi mo kaŋ sinda gaako.
12ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
13 Boro kaŋ go buuyaŋ me gaa albarka zumbu ay gaa. Ay na wayboro kaŋ kurnye bu bine daŋ a ma doon farhã sabbay se.
13Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
14 Ay na adilitaray daŋ, a ciya ay se bankaaray. Ay cimo go sanda kwaay, boŋtobay mo no.
14I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
15 Ay ciya danaw se mo, Ay ya ce no simbarko se.
15Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
16 Ay ya baaba no alfukaaru se. Boro kaŋ ay s'a kalima bay mo, ay n'a fintal.
16Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
17 Ay na boro laaley hinjey ceeri-ceeri, K'a duure hamay ka kaa a hinjey game ra.
17Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
18 Gaa mo ay ne: ‹Ay ga bu ay fito ra, Ay ga naŋ ay jirbey ma baa sanda taasi cine.›
18Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
19 Ay kaajo mo salle ka guna naŋ kaŋ hari go, Harandaŋ mo go ay kambey boŋ cino kulu.
19Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
20 Darza taji no ay se waati kulu, Ay birawo mo go ga tajandi ay kambe ra.
20Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
21 Ay se no borey doona ka hanga jeeri, I goono g'ay batu. I dangay siw, k'ay saawara hangan.
21Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
22 Ay salaŋ ka ban yaŋ banda boro cindey kulu si ye ka salaŋ, Ay sanney ga dooru i boŋ.
22Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
23 I n'ay batu sanda mate kaŋ boro ga beene hari batu, I na ngey me fiti danga heemar hari sabbay se.
23De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
24 Ay na mumusu taŋ i se saaya kaŋ cine i go sikka ra, I mana ay moyduma kaaro ye hay fo kayna bo.
24När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
25 Ay na fondo suuban i se, ay go jine boro goray ra. Wongu marga ra ay goro sanda bonkooni, Sanda boro kaŋ ga bine saraykoyey yaamar cine.
25Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.